Vår
Det porlande ljudet från bäcken sig förnöjer,
I skogsgläntans famn där vitsippan sig böjer.
Björkens knoppar, spröda, slår ut med kraft,
Gröna blad som söker solens varma skaft.
Strålar smeker jorden med mjukaste hand,
Där barnet springer genom tallskogens land.
Barfota far han, mossan sval och len,
Fångar hans steg i skogens gröna scen.
Sommar
Havets vågor slår mot stranden het,
På stenarna som solens eld förset.
Havsfåglars skrin i blåa höjder ljuda,
Där hav och himmel i horisonten bjuda.
Den unge vandrar över strandens sten,
Med byxan viken, vristen blottas ren.
Hans fötter sjunka djupt i strandens famn,
Och vattnet svalkar i dess milda hamn.
Höst
När höstens vindar ekens löv fördriva,
En palett av färger marken får att liva.
Nu går en man, så stadig och så stolt,
Med kängor grova, skydd mot regn och köld.
På stigen framåt skrider han med ro,
Med höstens visdom i sitt hjärtas bo.
Vinter
Den åldrige stapplar på isens glans,
Där snön sig lagt som markens vita krans.
Månens strålar glittrar, som tusen juveler,
På varje flinga, i nattens kalla keler.
Hans steg blir vacklande, han faller ned,
I snön som töar likt ett stilla hed.
Där ligger han, vars tiden sig förtär,
Blott nötta skor står kvar, som minner här