Fortsättning på del 1 (12).

Jag hade haft två farhågor inför familjesamtalet. Den första var att far inte skulle komma upp till Stockholm och terapeuten. Den andra var att han inte skulle erkänna misshandeln av min mor. Ingen av farhågorna hade besannats.
Men jag borde hyst en tredje farhåga. Jag borde ha oroat mig för att far inte skulle känna någon ånger över sitt brott. Jag hade inte tänkt på det. Kanske på grund av de andra farhågorna. Hans brist på ångerkänslor hade därför träffat mig som ett klubbslag i huvudet.
I min dagbok beskriver jag tillvaron efter samtalet som ödslig och utan riktning. Det var en tid av väntan och ovisshet. Min far hade fått i uppdrag att ägna sig åt botgöring, och höra av sig när han kommit framåt i sin dialog med samvetet.
Trodde jag verkligen på det? Trodde jag att han satt på kammaren och grubblade över åren då han slog min mor? Att han såg de våldsamma scenerna framför sig med min skrikande och gråtande mor? Att han såg mig - barnet, som gick emellan och hindrade slagen? Trodde jag att han kände ett styng av dåligt samvete?
Kanske. Jag ville i alla fall tro det. Hans attityd under och direkt efter samtalet var en sak. Nu var situationen en annan. Han borde ha anat att vår framtida relation hängde på hans förmåga att visa ånger. Att förstå att jag tagit skada. Eller gjorde han inte det?

Min mor och jag kom aldrig varandra inpå livet. Om hon levt tror jag att hon skulle hållit med mig. Hon hade åkt upp och deltagit i samtalet för min skull, helt utan illusioner för egen del. Troligen hade hon förväntat sig att far skulle reagera som han gjorde.
En kort tid efter mötet i Stockholm avslöjade hon något som gjorde mig mycket förvånad.
- Aldrig att jag tänkte bli ihop med nån man.
- Va?
- Nä gud! Det bestämde jag mig för tidigt. Det skulle jag inte ha.
- Varför då?
- Jag hade sett så mycket elände. Jag visste hur de kunde vara.
- Vilka då?
- Min farsa till exempel. Morsan fick finna sig i bra mycket.
- Jaså. Hur var han då? Slog han henne?
- Nä, det tror jag inte han gjorde. Inte så att vi barn såg något i alla fall.
- Vad gjorde han då?
- Han bestämde ju allt. Ingen tordes säga ifrån. Ibland hade vi inte pengar till mat. Då vågade inte morsan fråga farsan om pengar, utan gick och lånade av Arne istället. Sin brorsa.
- Men byggfirman gick väl bra? Det fanns ju ett kapital på över fyrtio miljoner när din bror tog över. Vart tog de pengarna vägen?
- Det var ju mycket senare. Han gjorde väl dåliga affärer brorsan.
- Så dåliga att han har en skuld på trehundrafemtio miljoner kronor?
- Det där hoppas jag inte att du pratar med folk om, så att det kommer ut och jag får skämmas!
- Jag pratar inte med nån. Men varför hade ni inte pengar till mat när du var liten?
- Det var väl inte så jämt. Men han skulle ju betala ut löner och köpa byggvaror. Chaufför hade han också. Och hembiträden.
- Vad skulle ni med hembiträden till?
- Säg det.
- Gjorde inte mormor det mesta?
- Hon orkade väl inte med allt. Sköta oss, laga mat, diska, städa, tvätta och hjälpa till i firman. Sedan skulle ju farsan ha de dyraste bilarna förstås. Stora vräkiga amerikanare köpte han. Och så huset. Det byggde han ju när vi var små.
- Jaha, då förstår jag. Men varför blev du rädd för män?
- Rädd och rädd. Jag tyckte jag hade det bra på egen hand. Jag trivdes med jobbet och jobbarkompisarna. Jag behövde ingen karl tyckte jag.
- Men du sa ju att det berodde på något hemskt du sett.
- Vad du tjatar. Jag vet inte om jag såg något hemskt direkt. Så hemskt som det var med din farsa var det ju inte. Han slogs ju inte. Eller jagade kvinnor hela tiden som din farsa. Även om jag tror att han hade älskarinnor. Det var en kvinna i sovrummet en gång när morsan var borta.
- Jaha. Då skulle älskarinnorna ha pengar förstås. Horor alltså.
- Så du säger! Det tror jag väl inte. Nä, det var väl det där att han inte brydde sig om oss. Lillan och Olle tyckte han ju om förstås.
- Tyckte han inte om dig?
- Nä, det märkte jag aldrig. Vi bråkade mycket farsan och jag. Vi hade ju temperament båda två. En gång blev jag så förbannad att jag kastade en rå potatis mot honom.
- Vad sa han då?
- Jag kommer inte ihåg. Han duckade så den träffade köksdörren. Det blev ett märke i dörren.
- Det har jag sett.
- En kväll var det världens snöstorm när jag var i stan. Jag skulle cykla nästan två mil hem. Då ringde jag farsan och frågade om han kunde komma och hämta mig. Det vägrade han. Hade det varit Lillan eller Olle hade han åkt direkt.
- Vilken skit.
- Ja, och jag kan inte minnas att han någonsin gav mig en komplimang. Inte ens när jag tog barnmorskeexamen.
- Men du fattade väl att alla män inte var som han? Jag tänker inte att alla män är som farsan. Att de slår och bedrar.
- Han var ju snäll mot dig din pappa. Tyckte om dig. Min ställde aldrig upp.

Kanske är det därför som min bild av män inte är lika mörk som min mors var. Att jag ändå hade blivit sedd och omtyckt innan våldet och galenskapen tog över i hemmet.
Att jag skulle vara rädd för män har jag aldrig reflekterat över. Jag har haft många manliga vänner som jag skrattat mycket ihop med. Men jag har aldrig tänkt på dem som partners. Finns trots allt en rädsla i botten som gjort att jag hållit avståndet till dem? Svaret får jag förhoppningsvis under traumabehandlingen.
- Men varför blev du ihop med farsan då? frågade jag. Du hade ju bestämt dig för att inte träffa någon.
- Det bara blev så. Han var så envis.
- Hur träffades ni?
- Det var på en utedans i Oxelösund sommaren sextionio. Han gick och blängde på folk. Jag tyckte det var obehagligt med den där blicken.
- Då fanns det väl ingen anledning att bli ihop med honom?
- Han bjöd upp mig, och sen träffades vi. Plötsligt bodde vi bara ihop. Jag vet inte hur det gick till. Han ville inte att jag skulle träffa min släkt.
- Du hade ju ett val. Du behövde inte träffa honom. Du måste ju ha varit intresserad.
- Det var jag väl kanske.
- Det lät inte så himlastormande.
- Gud vad du lägger dig i!
Mor berättar om livet med far innan jag kom till världen. Och även senare ända tills de separerade 1990, efter tjugoett år tillsammans. Hon berättade chockerande saker, som jag själv aldrig skulle berättat för min dotter om jag haft någon. Men hon behövde väl få det ur sig.
Det finns ingen anledning att betvivla det hon sa, men det går heller inte att bevisa att det är sant. Därför kan jag inte berätta det för någon. Risken finns alltid att en osanning sprids som en sanning. Det får stanna hos mig, och mellan far och mor. Bara de två vet vad som är sant.
Värre ändå var det ett år tidigare, då mor antydde något under ett telefonsamtal som höll mig vaken en hel natt. När jag ringde henne på morgonen för att reda ut om hon verkligen menat det hon sagt och som i högsta grad rörde mig, blev det bara värre.
Det hemska som inte hade något med verkligheten att göra, utan var rena fantasier hos min mor, fick jag höra för bara några månader sedan av en granne. Det var inte grannen som spridit det falska ryktet, och jag är tacksam för att hon sa det till mig. Hon hade hört det från en annan granne. Jag blev mycket upprörd över ryktet och dementerade det med kraft.
Var det min mor som från början spridit det? Vem annars? Inte heller detta vill jag berätta om. Åter finns risken att sprida ett rykte, i det här fallet ett helt igenom falskt rykte, som mycket snart skulle förvandlas till sanning bland hjärtlösa pratmakare.
När jag tänker på det som mor sa, och som jag inte vill sprida vidare, framstår hon som en främling för mig. Vi förstod aldrig varann. Vår relation präglades av frustration från min sida, och oro från hennes sida. En oro som jag mer upplevde som en styrning av min person. Själv skulle hon inte hållit med om det. Bara sagt att det var för mitt eget bästa.
För att ge ett konkret exempel som kan verka trivialt, men som säger en del om vår relation. Som många kvinnor i sin generation hade min mor kortklippt hår då hon var ung, något hon sedan fortsatte att ha av vana.
Hon tyckte inte om att jag hade långt hår. Jag tror att hon tyckte det såg för utmanande ut. Ända fram till tiden strax före sin död vägrade hon göra mig sällskap ner till samhället om jag inte satte upp håret. Det fick inte hänga fritt. Hästsvans tyckte hon att jag passade bäst i om jag nu nödvändigt skulle ha långt hår.
Under vissa perioder i livet har jag haft kortare hår, vilket jag avskytt eftersom jag inte trivs i det. Men då har min mor varit nöjd. Det finns naturligtvis kvinnor som klär i kort hår, och som passar bäst i det. Jag gör det inte.
Idag känner jag stor frihet eftersom jag aldrig behöver tänka på om håret är för långt. Och jag bestämmer själv om det ska hänga fritt eller sättas upp.

Men vad var det då som gjorde att min mor inte ville skaffa sig en man? Något måste ha hänt långt innan hon träffade min far.
De upplevelser jag känner till från hennes barndom hade inte räckt som förklaring för min del. Hon bevittnade inget våld, och hade dessutom två syskon att vända sig till i jobbiga stunder. Jag bevittnade som ensambarn våld varje dag under flera år, och hade bara katten att prata med.
Men jag minns faktiskt några händelser som hon berättat om, och som möjligen kan ha gjort henne negativt inställd till män. En natt när hon var tolv år gick hon förbi föräldrarnas sovrum där dörren stod på glänt. Då såg hon modern ligga på golvet med faderns händer tryckta mot halsen. Min mor uppfattade det som att fadern höll på att strypa modern, och att hon kämpade för att komma loss. Min mor gick därifrån utan att veta vad som skulle hända.
Vid ett annat tillfälle då hon var barn kom hon in på faderns kontor när han inte var där. På skrivbordet låg det fullt med knivar. Min mor fick för sig att han skulle döda dem allihop. Troligen skulle han bara slipa knivarna.
En sommardag kring millennieskiftet då vi satt och fikade med släktingar på verandan till hennes barndomshem sa hon:
- Han var jämt så äcklig. När man satt i knäet på en och han kladdade under kjolen.
- Vem då? frågade jag häpet.
- Nä, det var en som jobbade hos farsan. Det är inget du behöver bry dig om. Tyst nu.
Systern satt bredvid och skulle berätta något skvaller.
Vid ett senare tillfälle tog jag upp det med mor under ett telefonsamtal. Undrade om det var något som skadat henne.
- Vad är det du säger för nåt? svarade hon ilsket. Sånt där trams. Det vet man väl hur äckliga karlar kan vara.
- Ja, men du var ju bara ett barn.
- Om du inte slutar med det där tjafset lägger jag på luren!
Min psykologiska mor. Om hon fick beskriva sig själv. Under de våldsamma åren gjorde hon inget annat än tjatade på far om att de behövde prata. Reda ut saker. Det var ju lönlöst. Men när det kom till hennes egen person kunde hon vara minst lika cynisk som far.
En gång när jag var på besök hos henne, i mitt barndomshem där jag nu bor, vaknade jag mitt i natten av fruktansvärda skrik. Det var min mor. Jag fick rusa upp på övervåningen där hon sov för att få henne att sluta skrika. Det tog en bra stund innan hon kunde skilja dröm från verklighet.
- Jag drömde om din farsa, sa hon. Att han jagade oss nere i en dal. Vi kom inte upp ur den där dalen. Och hans ögon stirrade så otäckt.
- Du skulle behöva gå till en psykolog, sa jag. Du har nog mycket att bearbeta.
- Är du riktigt klok! En sån där hjärnskrynklare! Så löjligt!
Hon lät mycket hånfull på rösten och skrattade till.
- Du tycker ju att jag ska prata med en psykolog, sa jag.
- Du ja. Men jag som snart är död. Jag behöver inte gå. Och förresten var det ju bara en dröm.
- Det är sånt som du förträngt.
- Förträngt! Jag förtränger inget.
- Det är väl bra att prata av sig.
- Vad ska det vara bra för? Du såg ju hur det gick i Stockholm. Tycker du att det gick bra där eller?
Den sista repliken sårade mig. Jag svarade inget och gick ner och la mig.

Jag lär aldrig få veta den egentliga orsaken bakom hennes beslut att inte bli ihop med någon man. Det kanske var som hon sa. Faderns dominans och bristande kärlek till henne.
Scenen med faderns strypgrepp på modern måste ha berört henne illa. Den dök troligen upp på näthinnan ibland. Och tillfället när hon såg en annan kvinna än modern i sovrummet bidrog säkert till en uppfattning om män som svekfulla.
Mannen som tafsade på henne som barn borde ha påverkat henne mest. Men det är oklart i vilken omfattning det skedde. Hon ville inte prata om det.

Att min far tyckte om mig rådde det inget tvivel om, vilket han också sa till mig ett par gånger på ett trovärdigt sätt. Jag vet inte om min mor tyckte om mig. Hon sa det aldrig till mig. Jag tror att hon gjorde det, men hon förstod sig inte på mig. Vi var för olika.
När jag var nitton år skrev hon ett märkligt brev till mig som jag ska berätta om längre fram. Där uttryckte hon sina känslor för mig. Men det kändes inte äkta. Brevet skadade mig bara.

Fortsättning följer.