Josef befann sig på sitt jobb som städare på Hagalunds tågdepå i Solna. Han stod i en av perrongerna i väntan på att några av hans kollegor skulle plocka upp honom med en golfbil som de åkte ut till tågen med. Trots att han närmade sig trettio så hade han aldrig haft ett fast jobb; detta var bara ett i raden av alla tim-, projekt- och vikarieanställningar som han hankade sig fram på. Vänner och familj sa ofta att han borde ta sig samman och i alla fall läsa upp gymnasiet.
“Ja, ja. Det som låter så lätt för vissa, kan faktiskt vara riktigt svårt för oss andra. Så svårt att det kanske aldrig blir av”, svarade han då.
De slutade dessvärre oftast med att han stirrade på dataskärmens formulär för komvuxstudier, obenägen att skicka in sin ansökan.
“Josef! Står du här och drömmer? Vi har ju två X40-tåg som vi måste bli klara med innan vi kan gå på lunch”, det var hans kollega lilla Abdi Ali som kom fram bakom honom. Abdi var en liten somalisk kille med ett glatt anletsdrag.
“Ja jag ska. Jag har ju stått här och väntat på att ni ska komma.”
En vit golfbil stannade till bakom honom och tutade aggresivt. Det var Sergej, hans andra kollega, som satt vid ratten. “Du behöver inte vänta länge till. Vi åker nu!” Både lilla Abdi och Josef hoppade in i bilen, som förde dem ut till spårområdet i ett makligt tempo och mot ett av X40 tågen som stod uppställda där.

Han satt och åt i det kala köket med de bägge andra arbetskamraterna.
“Så några planer för helgen?” frågade Josef i ett försök att bryta tystnaden.
“Nej inget som jag har tänkt mig. Dessvärre”, svarade Sergej snabbt.
“Kanske ska åka iväg med min fru till en loppmarknad. Den ute i Skärholmen”, sa Abdi.
“Men bodde inte ni i Rinkeby?” frågade Josef.
“Det blir en utflykt. Vad ska du själv göra?”

På väg från Hagalund träffade han Jonas och Anders. De var två törstiga grabbar med bra munläder i början av de tjugo.
“Tjena Josef! Slutar du nu?”, sa Jonas när han fick syn på honom.
“Jo. Haft några vänd ute på spåret. Ganska soft ändå”, svarade Josef.
“Härligt. Det är dom bästa jobben här. Inte för ansträngande. Själv hade jag och Jonas Norrlandståget idag. Värsta våldtäkten. Nu är man alldeles mör”, svarade Anders. De tittade alla tre på varandra och skrattade.
“Men du ska inte med och ta ett glas då? Vi hade tänkt åka in till Sjätte Tunnan. Du vet vikingastället vid Gamla stan”, frågade Jonas.
“Nej jag tror inte det. Jag har en del att göra tyvärr.”

När de kom in till T-centralen med pendeln sa han adjö till grabbarna och gick mot centralstationen och regionaltågen. Vid en av SJs grå så köpte han en enkelbiljett till Västerås och klev tjugo minuter senare på ett tåg i dess riktning. En grå X40. Säkert ett sådant tåg jag städat, tänkte Josef för sig själv.
På stationen möttes han av sin flickvän Ann-Katarin. Hennes ljusa flätor gick ner mot axlarna och kinderna var alldeles röda.
“Har du stått länge och väntat på mig?”, sa han när han kom ut och fram till henne, efter att ha omfamnat henne i en kram.
“Inte särskilt. Men det blir alltid en stund. Du vet, den där väntan.”
“Ja, ja. Nu är jag framme i alla fall. Vi kunde väl ta en sväng förbi Thaien och köpa något innan vi åker hem till dig?”
Ann-Katarin och Josef hade haft en av och på relation under flera år. Sju, om han inte missminde sig. De hade träffats via gemensamma bekanta, men det hade aldrig utvecklat sig till mer än ett distansförhållande. Och Josef var alltid rädd att han skulle bli utbytt mot någon som Ann-Katarin ansåg bättre, vilket aldrig skedde.

Josef hade återigen blivit satt på att städa toaletterna på ett Norrlandståg, en uppgift han inte direkt var överlycklig att ha fått. Nu hade kollegorna nästan städat alla vagnarna på tåget, men han hade bara tagit sig igenom halva. Den stora IKEA-påsen med alla artiklar och städmedel som han gick runt och släpade på gjorde honom allt klumpigare. Jonas och Anders hade för länge sedan försvunnit från hans synfält tillsammans med flertalet av hans övriga kollegor.
När han som bäst satt satt böjd över en toalettstol och idogt skrubbade bort avföringen med hjälp av en bortse, så hörde han ett tutande längst fram i tåget. Det var signalen av att man skulle köra ut från depån, ut till banområdet. Josef började hastigt samla ihop alla tillhörigheterna och sprang ut genom toadörren. Han kände hur vagnen började röra sig, i början långsamt men snart allt snabbare. Han sprang fram till ett av alla dörrpar som stod öppna. Utanför på perrongen såg han hur Anders och Jonas redan hade hoppat ut och stod och tittade på honom.
“Du får hoppa ut nu. Annars kommer du bli ståendes på banområdet i en evighet”, ropade Anders mot honom.
“Hoppa! Hoppa! Hoppa!”, skrek Jonas.
Josef tittade paralyserat framför sig. En vägg kom emot honom vid sidan av utgången för tåget, den kom närmare och närmare. I ena handen höll han den otympliga IKEA-påsen och han kände hur handsvetten fuktade handtaget. Han visste inte vad han skulle göra, men tillslut var det som att han bara gled ut mot perrongen. Tappade balansen och ramlade baklänges och kände en kraftig smäll där bak. Något knäckte till.

Josef hade hamnat på en sjukhusbrits i en lugnare avdelning, efter en röntgenundersökning. Ann-Katarin hade kommit när han hade körts med ambulans till akuten, och han låg nu bland en massa gamlingar. Det var hans arbetsledare som hade larmat 112 när han låg livlös på perrongen och alla kollegorna stod apatiskt runt honom. Ann-Katarin hade satt sig på en stol bredvid och vakade över honom.
“Vad är det som har hänt egentligen?” sa han medan han sömnigt stirrade på henne.
“Du råkade ut för en olycka på jobbet. Verkar röra sig om en fraktur. Ramlade baklänges och slog dig. Ordentligt…”
“Har dom gjort något ingrepp? Kollat så att allt är bra?”
“Dom gjorde röntgen. Doktorn skulle återkomma med resultatet.”
Josef tittade stumt på henne:”Men var är alla vännerna!? Var är min familj!?”
“Jag är ju här.”

Sex veckor senare var han på benen igen. Det hade visat sig vara ett ganska lätt och harmlöst benbrott, och chocken av att ha slagit sig hade varit långt större än den faktiska skadan. Efter ett par veckor i sjuksäng fick han åka hem och hade sedan kontinuerligt stöd från både fysio- och arbetsterapeut, för att komma tillbaka till arbetet. Snart stod han återigen på Hagalunds tågdepå och skrubbade toaletterna på Norrlandstågen.
“Jaha, så nu är du tillbaka där du hör hemma”, sa Anders snäsigt när han gick förbi honom på ett av arbetspassen.
“Ja, och du din lilla skit kom inte ens och hälsade på när jag var sjuk. Tur jag hade Ann-Katarin”, kontrade Josef snabbt.
Anders svarade inte utan fortsatte bara tyst vidare. Han fick något skamligt i blicken innan han försvann, det verkade vara en känslig sträng som slog an. Rätt åt honom, tänkte Josef för sig själv samtidigt som han sprutade allrent på handfatet, torkade med trasan och fortsatte till nästa vagn med IKEA-påsen hack i häl.
Jag kommer nog inte gå och ta något glas med de där två lirarna igen, tänkte Josef för sig själv.