Nattens svartröda kåpa
ömsar sitt månsken
till tonerna av
verklighetens kastanjer
flyger över majsfält
och fågelskrämmor
tröstar
där ingen tröst finns att få
lugnet
min viskning över sjöns spegelblanka hud
rottweilerns skall
ett eko ingen hör
trotsar både häger och skedstork.
förblindad av förvandlingen
samma sak varje gång
doften av rosa liljekonvalj dröjer sig kvar
nästan som att glömma
alla steg
jag gått.