Vi satt vid pappas dödsbädd idag.
Vi höll hans hand, som han höll våra
strök hans panna som han strök våra -
då, då när vi var små.

Han förstod att barnen
är dom viktigaste människorna,
och för honom
var vi dom viktigaste barnen och det,
det glömde han aldrig.
Demenssjukdom tog honom ifrån oss,
men den tog aldrig ifrån honom
fadersinstinkterna.

Vi hörde pappas sista
rosslande andetag idag,
strax efter att vi sagt att han
alltid, alltid
varit en toppen pappa.

Han väntade in oss.
Han dog först
när han fått höra våra röster
en sista älskad gång,
och
mamma dog först
och
mot all logik sitter dom nu
tillsammans i en bokmärkshimmel.