När mörkret faller och vägen tycks förlorad
och man hör hur hjärtan slår i stormens dån
Står han där omedvetet utvald hjälten korad
fylld av både mod och vilja godhet inifrån

Med rygg mot vägg ingen plats att vika hän
glödgas själen det brinner en vilja av stål
Det finns blott en väg för man av Svears län
ty nu eller aldrig lyss till hjärtats vrål

Först när nöden är som störst kliver de fram
de reser sig när andra flyktar eller faller
Inom sig bär de en styrka vis och rättfram
gör blott det som behövs när stund infaller

I tider av förtvivlan står han rak och stolt
han vet att dåden avgörs av hans egen hand
Så han kliver fram och mot ondskan gör revolt
gör skillnad i tystnad bortom tand för tand