Genom vinterns obarmhärtiga grepp red jag,
från det första stallet, där kölden redan trängde in i märg och ben,
vidare till nästa, där varje vindpust blev till en påminnelse om kroppens förgänglighet.
Den kalla luften tvingade sig in i mina lungor,
min hud stelnade till is under lagren av kläder,
och med varje steg min häst tog, förlorade jag känseln i fingrar och tår.

När resan nått sitt slut och bilen väntade,
fanns där ingen räddning att finna.
Jag satt där, i den orubbliga kylan,
fången i ett fordon som varken gav skydd eller tröst.
Mina tårar, fuktiga av förtvivlan, frös i samma ögonblick som de föll,
och ur min strupe kom rop, födda ur smärta och panik.

Hemma väntade ett hus, stelfruset och tomt,
som om själens ensamhet fått sin fysiska form.
Varje hörn, varje vrå, genomsyrades av tystnad och kyla,
och rädslan för att aldrig åter känna värme grep tag om mitt hjärta.

Men så öppnades dörren,
och in klev en närvaro, en själ fylld av värme och liv.
Med dig kom ljus och värme tillbaka till rummet,
och sakta smälte isen, inte bara i huset,
utan även inom mig.
I din närvaro fann jag åter värmen som jag så desperat sökt.