Jag var fångad i en dröm, en illusion så stark,
en bild av oss två, som lyste som en gnistrande mark.
Jag visste, jag visste innerst inne så väl,
att du och jag aldrig skulle vara en del av samma spel.

Men ändå var jag där, i min fantasins värld,
där vi gick hand i hand, där inget var förlorat eller förvrängt.
Jag byggde upp bilder, fyllda med hopp och tro,
om en kärlek som aldrig skulle bli vår, men som ändå var min, för en stund, ändå.

Tiden gick, och åren flöt förbi,
men jag levde i skuggorna.
Jag jagade din blick, din bekräftelse, ditt ord,
och slösade bort mig själv på något som aldrig var vårt.

Nu ser jag på min tid, på alla år som försvann,
de var fyllda av tomhet, av längtan efter något som var förlorat, långt bortom min hand.
Och jag inser nu, för sent kanske, att jag gav bort mig själv,
för att försöka vara den du ville ha, men aldrig var jag något mer än en dröm i ditt öga, en spillra på din hylla.

Så här står jag, äldre, med förlorade år,
och ser tillbaka på det jag inte kunde förstå då, när vi var två i min fantasi, men aldrig i verklighetens spår.
Och nu är jag fri, men med en sorg som inte försvinner,
för jag slösade bort mig själv för något som aldrig var mitt att vinna.