...satt på Hötorgets trappa. Du vet den där som leder upp till
det blekt blå huset, vari spelas stundom musik. Han var klädd
som en person tagen ur en operett med sin handling förlagd
till några hundra år tillbaka.

Du vet som på den tid då där berättelser av Charles Dickens
utspelar sig. Författare, odödlig, kritiker av sin samtid et cetera.
Den unge mannen ställde sig i skuggan av den där fantastiska
statyn, någon velat pryda torget med.

Personen ifråga bredde långsamt ut sina armar och hov upp
sin röst, en väldigt ljus och klar stämma, liksom sprungen ur
en solist i en gosskör. Han sjöng något på gammal Italienska
och hopen som samlades förstod

inte många ord. Det var så vackert att ett litet barn kunnat
gråta, om nu barn gråter av en just sådan anledning.
Kanske om en flicka med svavelstickor varit där och hört
hans stundom smäktande stämma,

hon skulle ha njutit strax innan hon dog. Det är en sådan
blandning av hjärtknipande handling i många sagor.
En sådan där med någon sorts budskap, en tro på människors
godhet och starka berördhet.

Hans sång flöt omkring det där torget den dagen, det var
en dag i juni. Solen sken förstås och klockan hade ännu
inte slagit tretton och tjugotvå. En Ada greps så av sången
och kunde inte tänka något alls

just då. Han som tog några dansande steg mitt i sången, steg
ned från en plats just ovanför. Sedan tystnade han en stund
och det kom några försiktiga applåder och så än mera stigandes
till rena ovationer.

Mannen såg ut att blicka ut över folkhavet som dröjde sig
vid de olika stånden och som förtrollade tog de i sin hand
någonting här som där av det som såldes där. Grönsaker,
frukt, blommor och annat lockande.

Han var som begrundande tyst och applåderandet upphörde
till slut. Då var det som om han föll i trans och tog samtidigt
några danssteg och stämde upp en spansk sång. Eller var det
kanske något ur 'Sound of music',

fast på spanska? Hans röst blev åter till något med stigande
och sjunkande toner i sig. Åh, du skulle ha varit där. Det var
precis något i det där tonfallet som skulle tilltalat dig, fast du
i vanliga fall inte var just som förtjust

i varken opera eller operett. Sången både ömsom svallade
och skar som en vass kniv genom uppvärmt smör, var som
grädde på en underbar tårta. Det var förstås obeskrivligt
vackert och ändå försökte någon klä

den smäckra upplevelsen i ord. Mitt i den underbara tolkningen
i ord som sammet i människors öron, hördes en serie skott.
Sången upphörde med ens och mannen sjönk ihop som en
plötsligt explosiv ballong.

Som hade flera nålar stuckits in i ballongen samtidigt och fått
den att tyna samman. Det blev först alldeles tyst, sedan hördes
skrik av fasa och skräck. Det var på Hötorgets trappa och ett
enda liv, men ett sådant liv, var plötsligt väck.



(Om trappan på bilden.
Den leder upp till en låst grind av järn, vilken leder till sen grusad gång, vilken leder till en kyrkas port. Det är Klara kyrka, mitt i city.)