Till minne av William

Åh min älskade pojke. Jag saknar dig så! Vad jag önskar att du fanns här hos mig. Det här är för hemskt. Det är outhärdligt. Du kommer aldrig tillbaka. Aldrig. Varför måste det här hända dig?

Åh vad du älskade när jag läste boken för dig. Den där fina lilla boken om vildhästen. Hon var så stor och fin, och hon blev förtrollad av dimman, då blev hon ännu finare. Då blev hon en vildhäst, vildhästen från Santander. Huvudpersonen i boken, Joaquin, var så stolt över henne. De följdes åt överallt. Hästens namn var Linda. Hästen Linda ägdes av en liten blind pojke, Joaquin. Vi läste boken flera gånger och du blev så glad av den. Men den väckte också många frågor hos dig.

”Varför får han synen tillbaka? Varför blev hästen så vild?”
Du frågade så mycket och jag försökte svara på allt. Du var alltid så klok och snäll.

En gång när vi var och handlade julklappar sa du:

”Du är värd att ha det så mycket bättre än såhär mamma.” Det är min pojke det! Så fint av dig. Du är så himla snäll och gullig.

Du visste att jag ville köpa fina presenter till dig. Men jag hade aldrig råd. Min lön från Hemtjänsten var inte mycket att hänga i julgranen. Nej, sannerligen inte. Jag jobbade bar på timmar, så den blev inte stor. Jag skäms över mig själv. Att jag inte lyckats bättre.

”Det räcker om jag får någon fin tvål och något spel mamma. De räcker bra.” sa du en gång.

Vi läste en bok tillsammans bara du och jag. Åh min älskade unge! Varför fick inte du också din syn tillbaka, som pojken i den där boken vi läste. Den lilla Joaquin. Du ville att jag skulle kalla dig för Joaquin ibland. Du tyckte så mycket om det namnet. Det är ett spanskt namn. Du var åtta år när vi läste den, precis som Joaquin var i boken.

Sedan när du var tonåring blev du mer tyst och grubblande. Jag ville så gärna hjälpa dig, men jag visste inte hur. Du släppte inte in mig i ditt liv.
Du ville inte vara hos din pappa längre. Jag ville absolut inte tvinga dig till det.

”Han tycker inte om att jag är synskadad. Han gör mig ledsen.” sa du en gång. Jag blev så orolig. Visste inte vad jag skulle svara.

”Det är inte sant.” sa jag. ”Så kan det inte vara.”

”Han vill inte vara hos dig heller. Det har han sagt.” sa din pappa till mig.

”Vad menar du?” Sa jag häpet. Jag hade inte märkt något särskilt.
Han suckade.

”Du lyssnar ju aldrig! Jag har sagt det här förut. William tycker att du blir så arg ibland. Det blir jobbigt säger han.” svarade Leo.

Vad handlar det här om? tänkte jag. Jag kan inte minnas att jag varit särskilt arg. Inte på dig i alla fall, älskade unge. Jag frågade dig om det en gång. Men du bara ryckte på axlarna.

”Det var inget mamma. Glöm det.” Sa du då.

”När jag får egna pengar ska jag köpa nåt fint till dig mamma.” sa du en gång. Du var kanske tio år då. Minns du det? Det är såhär jag minns dig min fina unge. Alltid snäll och hjälpsam.

Och jag minns den där kvällen, när allt blev så fel.

Jag måste först berätta att jag var sjukligt blyg när jag var yngre. Vågade aldrig gå fram till någon och prata. Vågade aldrig fråga om vi skulle leka. Ingen pratade med mig heller. Kanske någon gång ibland, men det minns jag knappt.

Nuförtiden är jag inte lika tyst och försynt. Jag pratar mycket med folk och försöker vara hjälpsam och trevlig.

Jag var på en resa förra året. Jag åkte till Berlin en vecka med några bekanta.
Jag vågade faktiskt prata med tjejen som jag delade rum med! För mig är det något speciellt. Jag babblade om allt möjligt.

Jag kände mig glad. Äntligen var jag normal, som alla andra. Det var ju inte alls svårt att prata med folk.

”Kolla på min nya tröja. Vad tycker du?” undrade jag.

”Jodå. Den är fin.” sa Amanda. Hon verkade så ointresserad av vad jag sa och gjorde. Hon satt med näsan i en bok.

”Nu letar jag efter mina nycklar, om du undrar vad jag håller på och flummar med.” sa jag och fnissade. Jag var nervös, fast jag vet inte riktigt varför.

”Mm. Okej.” sa Amanda.

Jaha,, tänkte jag. Då kan jag lika gärna vara tyst. Ingen vill ändå lyssna på mig.

Nu tycker du säkert att jag är känslig och naiv. Du får gärna tycka det. Men jag blev väldigt ledsen av det här. När jag väl vågar säga något är det ingen som vill lyssna.

Senare på kvällen hörde jag Amanda säga:

”Den där Anne som jag delar rum med är ju riktigt knäpp. Hon svamlar bara en massa. Hon pratar en massa skit och springer runt i vårt rum och verkade förvirrad. Vilken tönt!” sa hon och skrattade, ett nervöst gällt skratt.

”Jaha. Jo det kan jag tänka mig.” svarade någon.

”Ja verkligen. Hon är så annorlunda på något sätt.” sa Amanda.

När Amanda kom till mitt rum igen sa hon:

”Vilken härlig dag! Hur är det med dig då? Du verkar nedstämd.”

”Nej, inte alls. Hur har du haft det då?” undrade jag.

”Jo det har varit bra. Nu är man lite trött.” sa hon.

Okej. Tänkte jag. Jag ska inte prata så mycket. Jag började läsa en bok.

”Du är alltid så…” sa Amanda plötsligt. Hon vågade inte fortsätta meningen.

”Jag är så vadå? Vad menar du?” sa jag.
”Äsch, glöm det.” sa hon och skrattade lite nervöst.
Tystnaden lade sig som ett snötäcke. Det var verkligen tyst. Inte en enda bil eller något annat ljud hördes utifrån.

”Jag hörde vad du sa om mig förut idag.” sa jag.

”Va? Nej, det var inte dig jag pratade om.” sa hon. Jag tyckte nästan hon lät lite ängslig. Du ljuger, intalade jag mig. Hon ljuger inte speciellt bra.

Sedan kastade jag mig plötsligt över henne. Jag var så besviken. Ingen ville vara med mig. Vad skulle jag ta mig till?

Jag ströp henne med mina bara händer. Jag var fruktansvärt arg och olycklig.
Det går inte att skriva mer om det här. Nu känner jag mig plötsligt alldeles matt. Det ringer i öronen. Jag vill verkligen inte tänka på det här mer.

Jag saknar dig så, min älskade William. Jag bönar och ber att du ska vilja komma och hälsa på mig någon dag. Men du vägrar. Och jag kan förstå dig.
Jag måste fortsätta mitt liv här. Det är bara så. Dagarna går. De går så oerhört sakta. Jag fortsätter att finnas till, med mitt hjärta av sten.