Doften av jord och skörd under naglarna,
Betan trycker sig mot mönstret i huden,
Det svarta och det röda knackar och slår -
Slutligen, tränger det sig inåt.

Att ändra för att ändra,
Likt döden är det det enda,
Och rödbetan i min hand trycks våldsamt ihop -
Imploderar likt en stjärnas död och dop.

Är allt, som är rött och sprutar, blod?
Är det livets källa eller bara en rännil?
Att ändras inåt måste ändra nåt utåt -
Implosion, explosion, och se när glaset krossas.

Att ändra för att ändra,
Att släcka, sedan tända,
För att bli stark måste du vara svag -
Men att bli svag, det vill faktiskt inte jag.

Betans blod är blåare än mitt,
Likt ett lila hav smyger det sig runt skärvorna,
Och visst är det en vacker syn -
Något som har varit är krossat till något annat.

Att ändra för att ändra,
Det är så skärvor kan blända,
Men hur jag än sätter ihop en del med en annan,
Kommer det krossade glaset

Aldrig bli detsamma.