Noll i allt
en hyperventilerad radie runt min hud
(du räknar, jag hostar, vi räknar, jag upplöses)
Tänderna maler siffror
som inte längre äger ett språk
bara brus,
frekvensen av
kugghjul i en hjärna som glider
genom steril betong
Du hör väl?
Du hör väl inte—
Nej, inget ljud i loop
Bara bruset av
tid som källsorteras
tills ingenting återstår
utom lukt av plast i en
dödsdömd fasad
Ibland
faller en bokstav ur min mun,
upprepar sig,
kraschar:
sssssss
(som en maskin som vägrar stängas av,
eller en råtta som behöver bita sig fri)
alltså
ordet “nu”
fastnar i en evig förstöring
nu
nu
NU
men ingenting rör sig
I takens
absurditet
darrar jag
i meningslös nomenklatur:
kropp, organ, kroppslös, organlös
korsfäst i
farstun
(Aj då)
Skrattar?
skrik?
vet inte
vilken del av mig
som startar en brand
inuti denna jävla
parodi
Titta,
åt vilket håll skulle jag fly?
Om varje steg gnager i
nervsystemet,
vart är då “hem”?
kanske en reva i ljuset
glömmer mig
och glöder
Jag klöser mot en krökt linje,
Och ramen är sprucken
och du rinner ut som
spyor på ett tangentbord
har ord, men inga meningar
så vi startar om,
laddar om,
kraschar
om
en tillvaro i virvlande nollor,
siffror,
pulserar
exekverade av felkoder
så
är svindel allt
Jag ropar,
som om rösten var
i omloppsbana:
“Hallå?
Är det någon som
hör min monolog
om ingenting?”
(inget svar)
slut
äsch,
skriver om slutet:
(KLICK)
Vi försvinner med
flimrande toner,
bokstavssmulor
i en iskall fraktalerande
perifer
och kanske
är det vansinnet i sig
som triumferar här,
med sin
tomma kyss
(puss)//