Det börjar med något litet
en försvunnen nyckel, en för sent betalt räkning
en känsla av att fötterna sjunker
i en osynlig, blöt sand.

Sedan kommer brevet från myndigheten
som ber dig förklara varför du fortfarande står kvar.
Och tvätten, förstås, som vägrar vika sig själv
och lampan i hallen som blixtrar som ett stumt SOS.

Jag gräver mig själv djupare
spaden är mina egna tankar
varje försök att klättra uppåt
en vält grushög över huvudet.

Om jag skriver en lista över problemen
växer den till ett rep
men istället för att dra mig upp
binder det mina händer.

Man talar om ljuset där uppe
att det fortfarande finns
men det känns mer som en skugga av sig själv—
blekt, som minnet av något som brukade värma.

Och när nya bekymmer faller
som oväntade regndroppar i ansiktet
känner jag hur det blir svårare att lyfta blicken
och möta himlen med något annat än tom resignation.

Så jag sitter här i min grop
där orden snurrar som viskande löv
och hoppas att någon dag
när jag minst anar det
jorden ska sluta ge vika under mina fötter.