Plocka upp den inre slackan,
framkalla en inre spänning
som uppmuntrar en att möta dagen
och utsikterna för kommande.
Våta kinder avslöjar synliga ledtrådar,
bläddra i kalendrar, blad på blad:
. . . existerande kapitulationer,
som ett glittrande efterregn,
som ger en fuktig kristallin relief
som fyller sprickorna
och reparerar de trasiga platserna.






Picking up the internal slack,
invoking an inward tension
that emboldens one to face the day
and the prospects of oncoming ones.
Wet cheeks reveal visible cues,
flipping calendars, leaf upon leaf:
. . . existing surrenders,
like a sparkled after-rain,
bringing a moist crystalline relief
that fills the cracks
and mends the broken places.