Du blev sjuk när lövskogens gyllene mantel
brann som vackrast i höstfärgernas förtärande eld.
Så klart du skulle överleva! Du var ju min mamma.
Du kunde inte dö från oss.
Kämpa mamma! Ge inte upp!
Det här klarar du!!!

När de kala trädens svarta skelett
sträckte sina spröda fingrar mot himlen,
knäppta i bön om barmhärtighet och förskoning
var du redan död och begraven.

Eldstormen som brann i mitt hjärta
göddes av hatet att du inte älskade oss tillräckligt,
gav upp, var svag,
inte kämpade tillräckligt.
Världen blev skev och hård.

Men livet stannar inte upp! 
Livet krävde min 100 % iga närvaro.
Som ensamstående mamma;
24 timmar om dygnet.
Barnen sörjde sin mormor och ville ha tröst,
få svar på svåra frågor.
De ska till skolan, ha mat, rena kläder
och kräver, med all rätt, min fulla uppmärksamhet.
Liksom "de gamle" som jag jobbar för.

Min syster sörjer också sin vapendragare
i kampen mot RH och behöver mig nu
när mamma inte längre finns till hjälp.
Och pappa....
Pappa håller på att gå under av sorg.
Äter inte. Sover inte. Apatisk. Så vilsen.
Hur finner man vägen tillbaka till en fungerande värld,
ensam, efter 40 år av tvåsamhet?

 Jag måste vara stark för dem, orka leva för dem, för att de ska orka leva. Så jag finner kraft i att hata. Dig, för att du inte älskade oss tillräckligt nog för att kämpa, för att du var en sådan där som gav upp! Och jag hatade livet - som tog dig ifrån oss - utsatte oss för detta helvete.

När gråten, sorgen vill ut, biter jag ihop och tänker;
INTE NU!!!
Jag får ta det se´n!"

Med facit i hand så blev aldrig något "se´n.

Aldrig någon tröst eller hjälp.
Från någon.
Bara trösta och hjälpa.
Så jag hatar. Hatar  och Hatar!
Jag hatade dig länge. 
Så länge, Älskade mamma.

När jag insåg att det även finns positiv energi i den mörka, fanns en väg även för mig tillbaka till glädjen och kärleken till livet, till Dig Älskade mamma. Eller kanske var det energin i livsglädjen som hittade mig.....