Vi ser ett rum
eftersom vi minns ett rum
väldigt lite av rummet finns
vi ser en boksida
eftersom något måste hålla orden på plats
mycket lite av sidan finns
kanske är orden mer verkliga,
mer här
än sidan de är skrivna på.
De säger att vi är en samling spretiga drifter,
men i kärleken är vi odelbara -
bara det som är helt sig självt kan älska fullt
och de säger att tiden inte stannar för någon
men idag stod allting still när jag såg dig
en minut, en kvart,
vem vet.
Och de säger att
bara det som en gång levt kallas dött
ändå kallar vi stenarna döda
kanske säger det något
kanske är stenarna
bara människor som vänt sig om
och blickat tillbaka,
och du försöker finna detaljen som avslöjar allt
finna tanken som stenen vill förmedla
men stenar är svårtydda,
och du rör vid stenen, än en gång,
och beröringen är lika mycket minnet som själva akten,
och tårarna suddar ut gränsen mellan dig och världen.
Ingenting är lättare än att tro på
den världen man befinner sig i
men sökandet efter mening är mening i sig självt -
vi vårdar våra vanor
till de blir revir att skydda,
och vi ser avstånd
eftersom vi har enats om
att det måste finnas
en avgrund mellan oss
och vi ser en yttre rymd
för att hålla stjärnorna
så långt borta som möjligt
och vi erfar tid,
eftersom vi inte skulle klara av
hela tillvaron på en gång:
vi ser idag, ett nu av möjligheter
eftersom vi vill ha kvar hoppet om imorgon
och minnet av igår.
Och vi sätter ord
på allt omkring oss
och sedan är vi
fast i dessa ord
även när de inte längre
passar det beskrivna
och språket var redan
en skabbig bild av tanken,
och tanken var redan avlägsen
- så mycket döljs av orden
att det förflutna begravs;
så mycket binds av orden,
att bara i drömmar kan vi handla, agera
utföra stordåd,
och fåfäng tycks mig nu
fruktan för fruktan,
som kan vara början till vishet,
fruktan för döden
som är början på återkomsten,
och fruktan för mysteriet:
att förstå är kanske inte att vinna
i mysteriet står hoppet att finna:
vad vore mening utan acceptans?
Kan man behålla lågan brinnande
och med tvekan ta steget över tröskeln
ett osynligt band i skugga och dunkel
till en mer levande värld
och leva i förtröstan med förgängligheten?
Leva i nattens övergående natur
i tillvarons övergående natur
i varats övergående natur
och i musikens befriande övergående natur.
Vi ser en ondska,
kanske för att vi vill
se oss själva som goda
men även det som inte finns
strävar efter godhet
och du ser på världen
och världen blir mer och mer genomskinlig
och bara det som är gemensamt består
och du stirrar din spegelbild
djupt in i ögonen
tills bara bilden består
tills klyftan försvinner
och bara det som är kärlek förblir
och bara du bär dessa minnen nu,
efter dig är de för evigt försvunna
dessa dagar vore glömda
om inte för denna anteckning, dessa ord
skrivna i detta rum.