Jag går där ingen går
mellan skuggor som lutar sig fram,
marken är kall,
och varje steg hotar att rasa ner i inget.

Doften av jord,
fukt som kryper in i huden,
som om jag redan är del av marken.
Jag lyssnar,
men inte efter ljud.
Det är känslan,
en rörelse precis utom räckhåll,
något som väntar bakom mig
eller bredvid mig
eller i mig.

Allt är svart.
Inte som natten,
utan djupare,
som det som är innan andetaget,
innan tanken.
Där finns inget ljus,
bara antydningar om former
som kanske inte är där.

Min hand söker något att hålla fast vid,
en kant, en yta,
ett bevis på att jag inte bara faller.
Men luften är blöt och tom,
och det som finns därute –
det finns bara om jag vågar tro på det.

Och vad är mörkret,
om inte den plats där allt börjar?
Den svarta innan födelsen,
den svarta efter döden.
Jag vandrar.
Inte för att hitta vägen ut,
utan för att känna vägen under mig.