En del minnen minns man alltid.
Som när vi lekte burken och jag var.
Fegade. Gick korta lovar. Vågade inte längre ut.
Än att jag skulle hinna.
Ändå hann någon fram.
Och sparkade.
Burken.
Och jag var igen.

Än idag vågar jag mig inte ut långt.
Inte släppa.
Inte helt.
Inte än.