Stämmor
Sommarstugan tvärs den gamla
lutande kohagen.
Som barn hörde jag släktingarna
dricka och spela kort om nätterna.
Klirr och höga skratt och kortblandningarnas
stumma smatter. Ångestläten och stön och
de långa obegripliga tystnaderna. Som klättrade
på väggarna likt natten klättrade runt på
utsidan som ett svart vidunder. Som försvann
uppåt bergen i gryningen.
Till slut somnade alla utom jag. Som yrande
trött lyfte upp genom taket och flög omkring
i bygden.
Hällde härsken mjölk över korna och
bläddrade bland furornas barr. Fann
där gammalt rostigt solsken och
månljus som gick att dricka. Och
böckerna om hur världen gick att
bota.
Från fulla vuxna och domedagsprofetior.
Hängde i stjärnornas stetoskop där man
kunde höra jordens dova hjärtslag. En titan
som ännu ej vaknat från det urtida kriget
i universum.
Och jag hörde stämmor från de dödas
sånger som styltande gick bland molnen
bland regn och uppstigna skatter. Som föll
över hustakens svalnande dagsglöd.
Och när alla vaknade var jag borta. Jag
hängde länge i morgonens första strålar.
Svart som en askflaga. Darrande för vinden
och för flaskors illavarslande klirr.