Hon hade precis gått in i lokalen och stod och värmde upp på löpbandet. Något vämjeligt klämde till innanför magen, som att hon inte var van vid att bli betraktad på det viset av en annan människa. Som ett stycke kött.

Elisabeth hade slutat tidigare från sitt jobb som redovisningsassistent på Ekelunds revisionsbyrå för att gå och träna. Det var i december och mörkt ute. Och svinkallt. Runtomkring lystes terrängen upp av lyktstolpar som spridde sitt fluorescerande ljus runtomkring sig. Gymmet låg på entréplan till ett köpcentrum inte långt ifrån hennes arbetsplats. Tack och lov hade man sett till att själva träningslokalerna låg under jorden, så att man slapp stirra på nyfikna förbipasserande när man körde bänkpress eller viftade med ett par hantlar. Hon gick in genom ingången med sitt passerkort och sedan vidare ner till det kvinnliga omklädningsrummet. Där befann sig bara enstaka personer och Elisabeth tog snabbt ett skåp och bytte om.
Mannen som stirrade på henne manövrerade en roddmaskin som ryckte fram och tillbaka över hans kropp. Han hade shorts och en mörkblå tröja; och svart burrigt hår som täckte öronen. Och ögon som mötte henne med en intensiv blick. Efter att ha sprungit i tre minuter orkade hon inte mer. Hon avbröt passet, gick till omklädningsrummet och bytte om. När hon gick ut igen och passerade träningslokalen för att komma ut så syntes han inte till längre. Märkligt, tänkte Elisabeth för sig själv, men funderade inte mer på saken.
Hemma hade Jonas, hennes sambo, dukat upp för middag. Det var stuvade makaroner med falukorv plus sallad som gällde. Matosen hade spridet sig över hela lägenheten.
“Välkommen till kvällens festmåltid, älskling!” sa Jonas när hon kom inklampandes i köket. Han hade ett färgglatt förkläde och bakom skymtade hans gröna ulltröja och ett par slitna jeans. Ett glas rödvin stod uppställt på diskbänken och hon såg på hans ögon att han var sådär lagom salongsberusad, som han kunde bli på vardagkvällarna.
“Jaså du har redan dragit i gång med alkoholen ser jag”, sa hon bitskt. Hon fick alltid en obehaglig känsla i kroppen när han började dricka, om det så bara var ett glas. Och varje gång hon såg detta kunde hon inte undslippa sig en kommentar.
“Ah men vafan Elisabeth. Det är ju bara ett glas! Det var ju från början tänkt som ingrediens till såsen, och ja… sen blev det ingen sås”, sa han och slog ut med armarna. ”Plus att jag visste ju inte att du skulle komma hem så tidigt.”
“Det blev ändrade planer”, sa Elisabeth kort och försvann i sovrummet.
Måltiden hade varit både efterlängtad och helt fantastisk. Och Jonas hade inte blivit så full som hon befarat. I stället hade han fastnat i ett evinnerligt pladder om en yngre kollega på IT-firman han jobbade på, som han ansåg vara inkompetent.
“Jag har genomskådat dom. Cheferna alltså. Att dom tar in en sådan kille när vi redan har all kompetens i huset”, han pekade blygsamt på sig själv, “det visar ju bara vilka muppar som sitter vid rodret. Dom kan ju helt enkelt ingenting om verksamheten.”
De låg båda två i sängen, utanför hade lugnet lagt sig på innergården och trots det yttre omständigheterna snurrade Elisabeths tankar i en febril fart inne i huvudet. Mannen på gymmet hade betraktat henne med en suktande blick, som att hon var hans ägodel. Var han en sådan där man som försökte sig på övergrepp på kvinnor? Eller var han en fluktare som bara gjorde perversa men patetiska närmanden på avstånd? Eller var det ingenting av detta; hade hon bara inbillat sig allt?
Hon stod redo att ge sig av från kontoret och på väg till gymmet. Elisabeth såg hur hennes överordnande, Leif, suckade lätt när hon tog sin lilla handväska och satte på sig den mörka rocken.
“Ska du ut och sträcka på kroppen igen eller?” sa han sarkastiskt när hon närmade sig ytterdörren.
“Alltid”, svarade hon honom med ett leende.
“Vad bra. Då får du springa lite åt mig också. Behöver bli av med det här bukfettet som jag lyckats samla på mig”, sa han och grabbade tag om den kulformade magen.
Elisabeth nickade lätt mot honom och försvann sedan ut genom dörren. För henne hade Leif alltid varit en gubbsjuk gamling med sina bästa dagar bakom sig.
Hon hade precis bytt om och gått ut genom omklädningsrummet när hon såg mannen som hon hade stött på för en vecka sedan, han stod vid en av Stairmaster-maskinerna och trampade. Återigen fick Elisabeth en obehaglig känsla, nästan som en klump i magen, när hon såg honom. Hon såg hur han girigt granskade henne samma stund som hon kom in i träningslokalen. Elisabeth bet ihop, tänkte att hon denna gång inte skulle vika sig och försvinna därifrån. I stället gick hon till vikterna som var placerade på andra sidan av lokalen.
I tio minuter hade hon lyft två hantlar när hon såg hur mannen steg av Stairmastern och närmade sig henne. Plötsligt stod han alldeles tätt inpå och tittade granskande på henne.
”Du ser helt okej ut på långt håll, men inte riktigt lika fräsch när man kommer närmare. Slappa tuttar och ointressant häck. Hoppas att du blir ordentligt knullad av din kille. Om du har någon vill säga, för det är inte säkert. Annars kan jag kanske ge dig ett nummer därinne”, han pekade slappt med ena handen mot toaletterna och skrattade medan han fortsatte granska henne. Det blev en obehaglig tystnad.
”Ja du kan ju fundera på det”, sa han till slut. ”Jag kanske är det bästa skjut du någonsin kan få.” Så försvann han bort till en annan träningsanläggning som att ingenting hade skett. Elisabeth stod häpet kvar och stirrade på honom.
”Jonas tycker du att jag är lätt att trycka ner?” De hade hamnat framför Tv:n efter att ha ätit middag. Den här gången hade Jonas värmt upp två Hawaiipizzor som de hade köpt på Lidl. Just nu satt de båda och tittade på ännu et sömnigt avsnitt av Robinson, en kompromiss då bägge hade helt olika preferenser när det kom till film och TV-program.
Jonas tittade lite bekymrat på henne, men vände sedan tillbaka blicken mot skärmen. ”Nej det tycker jag väl egentligen inte. Vadårå, är det någon som har sagt nåt?”
Elisabeth tvekade ett ögonblick, funderade på om hon skulle berätta om mannen på gymmet. Hon visste inte vilken reaktion det skulle ha på Jonas, skulle han brusa upp, envisas med att följa henne till gymmet och ge mannen en snyting? Om så var fallet skulle hon skämmas ögonen ur sig, hon skulle aldrig våga komma tillbaka dit. Eller skulle han bara stirra frånvarande och uttryckslöst och sedan återgå till utröstningen i Robinson. Hon bet sig i läppen och fortsatte sedan:
”Äh du vet, det är Leif på jobbet. Det känns som att han lägger på mig för mycket uppgifter. Inte helt okej om jag ska vara ärlig.”
”Jaså den där tjockisen. Det är säkert för att han inte fått ligga. Men du får stå upp för dig själv, det är det ju ingen annan som kommer göra. Se hur det har gått för mig, helt plötsligt har man en massa idioter omkring sig som inte vet vad de gör.”
Kommentaren begravde vidare diskussion.
Hon befann sig på en bakgata någonstans i en stadsdel. Gatlyktorna var spruckna och det var knappt att de lyste upp vägen framför henne. Hon skyndade sig framåt, men det var oklart vart hon var på väg; och framför sig såg hon bara ett kompakt mörker. Men ändå steppade hon fram bäst hon kunde.
Plötsligt stod han där, mannen från gymmet. Han var klädd i en avskalad polotröja och ett par chinos. Håret hade växt ut så att det nådde ner till axlarna. Hon stannade någon meter framför honom. Hon kände sig helt paralyserad i kroppen, som att hon inte kunde röra sig en millimeter.
”Så du vill ha ett litet knull trots allt? Är det så? Dom där slappa pattarna är egentligen inget för mig, men vafan jag kan väl ställa upp. Om det är det du vill.” Han började långsamt närma sig medan han knäppte upp byxorna. Snart befann han sig bara centimetrar ifrån henne och hon kunde känna hans andedräkt. Den luktade gammalt kön.
Så vaknade hon med ett ryck, hon låg i sin dubbelsäng bredvid Jonas. Han såg lika oberörd ut, där han låg sovande i sängen, som när han tittade på TV eller diskuterade hur de skulle lägga upp ett tvättschema. Hon tittade upp i taket och funderade på hur hon skulle somna om nu. Så räckte hon handen mot nattduksbordet och tog upp mobilen som låg där. Klockan två; då var de fyra timmar kvar tills hon kunde stiga upp.
Elisabeth stod vid kopiatorn på kontoret; hon skulle få ut några papper till en dragning senare på eftermiddagen. Plötsligt kom Leif in och tittade på henne. Han gick fram till kopiatorn och ställde sig lutad mot den och tittade pillemariskt på henne.
”Jaha hur går det med träningen då?”, sa han lite gladlynt.
”Det är väl som vanligt”, sa hon sammanbitet. ”Man kämpar på och försöker göra sitt bästa.”
”Det tror jag säkert”, fortsatte Leif. ”Finns nog också en hel del snygga killar att titta på.” Nu stod han ännu närmare och stirrade intensivt. Elisabeth funderade om han bara var sitt vanliga gubbsjuka jag eller om han blivit ännu äckligare.
”Du, jag har faktiskt kille Leif. Så jag har ingen lust att stirra på någon särskild, utom honom”, sa hon i ett försök att avsluta samtalet. ”Men om du ursäkter ska jag försöka att bli klar med de här papperna.”
Leif rörde sig inte en millimeter från kopiatorn utan log bara enerverande mot henne, samtidigt som ljudet av maskinen spottade ut papper efter papper bakom dem. Under byxorna på honom såg hon hur det hade bildats en utbuktning.
Efter det där mötet med Leif kände hon att det blivit för plågsamt och obehagligt på hennes arbetsplats. Och hans nyfikna stirrande blick påminde henne om mannen på gymmet. Det var något unket över det hela. Att ha ett samtal med hans överordnade var otänkbart; Leif hade inte gjort något - inget konkret. Och vad skulle hon säga: att hon inte trivdes med sättet hennes kollega stirrade på henne?
I stället ringde hon företagets HR-ansvarig när hon kom hem och sa att hon drabbats av akut utmattningssyndrom, och skulle behöva vila upp sig en vecka eller två innan hon skulle klara av att arbeta igen.
”Okej, försök ta igen dig då och kom inte tillbaka förrän du känner dig redo. Vi vill trots allt inte förlora personal genom att de bränner ut sig. Det är inte bra för någon i längden”, sa den kvinnliga HR-chefen snusförnuftigt. Som att hon haft hundratals liknande samtal tidigare. ”Glöm bara inte att du måste inkomma med ett läkarintyg om du är sjuk i längre än en vecka.”
”Absolut”, svarade Elisabeth. ”Men jag hoppas vara på benen innan dess.”
”Det hoppas vi också.”

”Alltså jag känner att du behöver skärpa dig om du tänker dig att det här ska fungera. Det går inte att du sitter här och sover bort ditt liv. I så fall får du göra det någon annanstans!”
De hade varit ute och handlat på Lidl och nyss kommit hem, när Jonas fick ett av sina långa utbrott som kom regelbundet vid det här laget. Det hade nu gått snart två månader sedan hon ringde sig sjuk från Ekelunds Revisionsbyrå. Att ordna sjukintyg hade gått lättare än hon trodde. Innan hon gick till vårdcentralen hade hon googlat de vanligaste symptomen vid utbrändhet och spelade sedan ut dessa i möte med läkaren. Hon gjorde det så bra att doktorn utan vidare sjukskrev henne för ett halvår med uppföljningssamtal om ett par månader.
”Och så ser du till att ta det riktigt lugnt nu. Inte för mycket stress och förväntningar. Och gör saker som du mår bra av. Gå ut och plocka svamp”, sa den skalliga läkaren i övre femtioårsåldern när hon skulle gå.
”Ja jag lovar. Oroa dig inte.”
Han tittade medlidsamt på henne när hon gick, den första blick av förståelse hon fått på länge.
Hemma var det annorlunda. Redan från dag ett hade hon blivit ifrågasatt; och det hela fortsatte vecka efter vecka. Det började med små gliringar och syrliga kommentarer och eskalerade till fullskaliga bråk. Oftast kände de sig båda två helt utslagna när de var färdiga.
”Men varför vill du vara ihop med mig om du tycker att jag är så jävla värdelös!!” skrek hon vid ett av dessa många bråk.
”Vill och vill. Vi har ju varit ihop i så många år. Och man kan väl inte bara göra slut och bo ensam. Vad skulle min mamma säga!”
Till slut höll det inte längre. Officiellt hade de kommit överens om att göra slut; men de var tvungna att hitta varsitt boende, och att flytta hem till anhöriga var inte ett alternativ. I stället blev samvaron mer och mer kylig; och den tid de tillbringade i lägenheten höll de sig oftast på olika rum.
Elisabeth befann sig återigen i omklädningsrummet på gymmet. Hon kände att det var dags att få återupprättelse, att inte ta mer skit. Hon bytte snabbt om till rosa T-shirt och svarta leggings – och så in med resten av sakerna i skåpet.
När hon kommit ut igen så såg hon sin nemesis – mannen med det mörka håret som för flera månader sedan skrämt slag på henne och ödelagt hennes liv. Hon såg hur han återigen stod och kämpade vid en av Stairmaster-maskinerna. Elisabeth gick fram till mannen och stirrade tyst på honom under en längre stund.
”Jaså det är här du står och gömmer dig”, sa hon sarkastiskt och tittade på honom.
Mannen tittade förvånat upp på henne, överraskad av hennes blotta närvaro. ”Va? Vem är du? Vad vill du?”
”Har du redan glömt bort mig? Eller är jag fortfarande för ful för att knulla?”
En tystnad la sig mellan dem båda. Till slut sa mannen: ”Jag vet faktiskt inte vad du pratar om. Vad jag vet har vi aldrig träffats.”
”Säger du det? Eller är du inte lika kåt längre? Kanske därför du inte spanat in mig lika intensivt. Eller har du hittat någon ny tjej du börjat trakassera?”
Mannen stängde av Stairmastern och gick bryskt förbi henne.
”Det här är ju för fan helt otroligt”, hörde hon honom mumla medan han försvann bort någonstans på andra sidan gymmet. Elisabeth kände en hetta innanför bröstet. En liten seger.
”Vad skönt att du äntligen valt att komma tillbaka till oss. Vad jag förstår har du haft ett par tuffa månader.”
Hon satt i rummet för chefen till Ekelunds revisionsbyrå - Fredrik Ekelund. Han var en smärt man i mitten av de fyrtio; stiligt klädd i svart kavaj och matchande byxor. Till det en mörk snedbena och ett par glittrande blå ögon som betraktade Elisabeth. Fredrik var den senaste i släkten Ekelundar som tagit över rodret för företaget.
”Vi var förstås oroliga för att förlora dig och givetvis dök frågor upp om vi pressat dig för hårt. Även vi måste rannsaka oss ibland.”
”Tack, men jag känner verkligen att jag är på bättringsvägen.”
”Skönt att höra… Och som jag har förstått det så var inte heller samarbetet med din tidigare överordnad helt friktionsfritt.”
”Det är inget jag uttalat mig om men…”
”Nej jag förstår det, men det har gått rykten. Vi har tagit det i beaktning för din nya onboarding och tänker att du ska få en annan kollega att jobba med framöver. För att undvika onödig friktion”, sa Fredrik och blinkade mot henne.
När hon leddes ut ur rummet av chefen frågade han hur det gått med boendet, då han hört att Elisabeth nyligen separerat.
”Ja det är väl fortfarande lite tufft. Fast jag fortsätter att leta förstås.”
”Det där kanske är någonting vi kan stötta upp med på firman. Jag ska försöka dra i några trådar och se om det går att lösa på något sätt.”
Elisabeths ögon vidgades något: ”Oj! Det hade verkligen varit till stor hjälp…”
”Oroa dig inte för det! Vi ska se till att du kommer vidare i livet… på alla fronter.”
När Elisabeth begav sig ifrån kontoret kände hon inte en klump i magen utan snarare hur något varmt spred sig ut i hela kroppen. Det var första gången på väldigt länge hon fick en sådan känsla.