Att bara vara
Det jag faktiskt känner.
Inte den som är jag.
Eller den som jag var.
Utan bara är.
Ett skört skal.
Ett hårt skal.
Ett värdefullt skal.
Inlindad i knölsvanens trygga famn.
Så äkta.
Så sant.
Mitt inre.
Ett sökande.
Ett nyfiket.
Ett tomrum.
Lite av allt möjligt.
Flaskposten ännu inte funnen.
Innehållet en hemlighet.
Tårar ger avtryck i asfalten.
Imorgon börjar jakten på idag.
Blundar och stjärnhimlen poserar kroki.
Jag ritar av henne.
Hennes nakenhet.
Hennes självklarhet.
Hennes självsäkerhet.
Avspeglar sig.
I kvällen.
Av frost.
Jag känner.
Riktigt känner.
Hur mitt skal.
Kläcks.
Jag stiger ut ur mitt skal.
På höga klackar.
Med högburet huvud.
Med rak rygg.
Jag går längs catwalken.
Som om det var självklart.
Vilket det inte var.
Men inom mig.
Det bubblar.
Livet är här.
Jag är här.
Ett steg.
I taget.
Rosenbladen smeker.
Men inte som du.
Parfymen doftar.
Men inte som du.
Kärleken är vacker.
Men inte som du.
Dikten sin egen poesi.
Poesin sin egen dikt.