En lerig hjälm ligger på marken,
En tyst vittne till stridens larm.
Med skotthål som talar om ögonblickets kraft,
Och tomhetens eko i stillhetens famn.

En gång buren, en gång skydd,
Nu ensam kvar i jordens gråa ludd.
Den bar ett huvud, en tanke, ett liv,
Nu ligger den där, så stum, så tyst.

Blodets färg har regnet tvättat bort,
Men märkena minns – varje skott, varje kort.
En gång fylld av hopp eller skräck,
Nu bara tomhet, en tid som gått snett.

Den leriga hjälmen, en historia gömd,
Om liv som släcktes, om drömmar som drömts.
Och vi som ser, vad bär vi hem?
Bara frågor, och kanske skam.