Jag märkte det först.

Hur den kvinnliga talaren på
konferensen sakta började att
sväva upp från golvet.
Hur fönstret öppnades och
hur hon vågrätt försvann
ut ur det.

Ingen sade något.

Bara lite missnöjt mummel
och sedan gick alla.

Jag lade mitt visitkort på
hennes laptop ifall hon kom
tillbaka.

Det har gått tre år nu. Jag har sett
henne några gånger efter det.
Senast vid krypande landsvägskörning.
Hon svävade vid dikeskanten. Strödde
rosenblad över den frusna åkern. Ur
bröstet strålade ett tillsynes tungt
gult ljus ut i skymningen.

Ingen som ser hennes konster säger
något om henne.

Jag tänker ofta på henne när vinet
slinker ner.

Hur sådana som hon inte
tycks beröra folk. (Längre?)

Folk förblir döda så länge de lever.