Den svåra konsten att förlora borde ju vara en
sådan där trist historia som ingen ville ta del av.
Eftersom det verkar dels vara en svår sak att
lyckas med. Dels att historien kring det skulle

vara en rätt trist sak att berätta om. Redan här
kan en ju undra om det kommer något mer upp
lyftande än så här. Ett problem med att gå in för
att försöka något, är om en själv stundtals är att

betrakta som en vinnare. En sådan där märkligt
positivt inställd person. Ett av mina mera pröv-
ande sätt att försöka förlora, är att läsa en fakta-
bok eller titta på ett teveprogram som inte verkar

handla om något särskilt. Du vet, ett sådan där
reseprogram där mycket av resan verkar handla
om en persons inre resa. När det handlar om att
prestera rent personligt, exempelvis att föreläsa

för gymnasieelever om livet och dess som villkor.
Brukar kunna handla om upplevelsernas alternativ
som A, B, C eller D. Det vill säga A. Att ha tanken
och känsla av att det kommer att helt som suga.

Gå käpprätt åt pipan. Och sedan upptäcka att det
var som en lyckosam spådom. B. Att ha tanken så
och känna av att det kommer att helt som suga.
Men upptäcka att det är en helt felaktig känsla

och upplevelse. C. Att å andra sidan vara rätt säker
på att upplevelsen kommer att bli 'som en vinnare'.
Och upptäcka att det inte blivit helt lyckat utan likt
tvärtom som en vaken mardröm. D. Att å andra sid

an vara rätt säker på att upplevelsen kommer att bli
en succé och upptäcka att det är något som faktiskt
stämmer och till och med går över förväntan. E. Jag
brukar sällan ha förväntningar på någonting alls och

det är antagligen därför som det 'inte kan gå fel' och
jag 'bara går dit' och liksom 'gör min grej'. Det går då
förstås att ha en fusklapp med några saker där som
uppräknade att tala om. Som namn på kapitel i en bok.

Är det en gammal äventyrsbok kan kapitlen dessutom
vara försedda med en ingress. 'Kapitel fyra, i vilket det
och det kommer att hända'. Ett problem med att ha en
som utgångspunkt att verkligen lägga manken till att

'försöka förlora', känns en smula knepigt. Har hört talas
om att den mesta spelaren, inte är 'där' för att som vinna.
Utan, tvärt emot vad en själv kanske tror, spelare är 'där'
för att förlora. Tanken är att eftersom det mest troligt är

'förlorare' som spelar, de utvecklar verksamheten, tanken
och känslan av att vara en sådan där 'vinnare' bara när
det gäller att 'förlora'. Du förstår dig på själva tanken?
Det behöver förstås sällan vara ett medvetet val, men det

är själva slutsatsen. Det vill säga att det mesta pekar på det.
Andra spelare har en tänkt budget. Som när jag gick in på en
restaurang med roulette i väntan på ett tåg som skulle ta mig
till Halmstad. Jag befann mig i metropolen Göteborg och då

skulle byta tåg där, det var en timmes paus att fördriva där.
Jag bestämde mig för att spela för max femtio kronor och
efter en tjugo minuter eller så, gick jag därifrån med hundra
och femtio pluringar. Jag slutade alltid på plus. Mer tålamod

hade jag uppenbarligen inte. Resten av tiden gick åt att strosa
runt, efter att ha tagit reda på rätt perrong. Jag gick ut på just
Centralstationens trappa och 'hämtade luft'. Det finns luft i
och för sig även inne på Centralstationen, annars skulle ju

ingen ha kunnat vistas där någon längre tid. Ja, sedan gick
alltså tiden och sedan gick tåget, med mig inne i en av vagn-
arna. Jag vet att jag gjort det, men jag 'minns' det bara inte.
Det vill säga att jag berättat om resorna fram och tillbaka,

upprepade gånger och efter sådär en tjugo resor tur och retur,
upphörde de plötsligt. Varför? Orsaken till resan var inte nyfiken
het på de olika resmålen, utan ändamålet med resorna upphörde.
Nu kan man ju tycka att det där ständiga resandet nästan varje

veckan under ungefär ett år, skulle göra någon uttråkad. Tyvärr
'saknar jag den säkringen', (filmreplik i en amrikansk thriller jag
sett några gånger. Jag upplever repliken som käck och roande)
och finner det mesta som just intresseväckande samt äventyrligt.

Om själva upplevelsen skulle vara jämförbar med att titta på en
vit vägg i en vecka eller vecka in och vecka ut, så har jag sällan
några problem med att fördriva tiden med att antingen gå in i
ett 'vegetativt tillstånd' eller att börja berätta historier för mig själv.

Jag har haft många tillfällen att verka frånvarande redan från
som späd ålder, inte bara under skoltiden alltså. För en person
som jag själv, är 'konsten att förlora' eller i alla fall försöka sig
på att känna sig som en förlorare, ett mera grannlaga problem.

Eller som det är så populärt att se saken som numera 'en stor
utmaning'. Det är alltså en sak som givit mig 'gråa hår' och
gjort att jag behövt ta en funderare stundom. Hur att gå till väga.
En sak som jag lärde mig redan som i trean eller fyran, var att

det är svårt att försöka tänka och känna något, om jag befinner
mig i en drömlös sömn. Det vill säga om jag skall bli opererad.
Då blir jag alltså nedsövd och under tiden som själva operation-
en pågår, vilket hänt stundom under årens lopp, skulle det nog

räknas som 'fusk' om jag tog med dessa i den statistik över just
upplevelser då jag lyckats känna mig uppgiven. Nu när jag något
lärt mig knepet, brukar jag kunna vara 'nollställd' eller känna
uppgivenhet samt som om allt vore meningslöst, flera timmar

om dagen. Bara att när jag känt så förut, inte visste om att det
var något som även någon annan kunde uppleva, dödsångest
alltså. Jag trodde nog, om jag blivit tillfrågad, att det i så fall var
det jag upplevde sådär mellan två och sex timmar om dagen,

varje dag. Om man inte räknar med nätterna, då jag hade mar-
drömmar, så där en fem nätter av sju möjliga. Själv skiljer jag
på panikångest, dödsångest och att 'ha tråkigt'. Jag har aldrig
tråkigt eller känner att jag bara måste försöka 'fylla tiden' med

någonting ganska vederkvickande och roande. Jag förväntar
mig heller inte 'hjälp' av någon, eftersom något sådant sällan
förekommit förut. Att någon vill 'hjälpa mig' tar jag ibland som
'ett försök att förolämpa mig' eller blir i vilket fall rejält häpen

om någon ens försöker sig på det. Som att läsa en rätt gammal
serietidning om en flicka av stål vilken kan se genom människan
ifall den söker framstå som att vara något den knappast kan få
ge sig ut för att vara. Bara försöker som bluffa sig fram i dagen.


(Direkt ospännande försök till fortsättning i del 2 av...)