Det var en gång två bekanta som betraktade varandra alltmera som vänner. Anders kände för att prata med sin vän om något, bara att han länge dragit sig för att lämna ut sig åt en bekant.

Fast nu när Ossian kunde betraktas som en vän, även om de inte känt varandra ens ett år. Så han berättade i alla fall att han tyckte det var jobbigt att vara en idiot.

Vännen som bara hörde på med ett halvt öra, samt dessutom var en smula snarstucken. Han tog det som att Anders tog honom för att vara dum i huvudet.

Så han reagerade genom att dra sin vassa kniv och börja skära halsen av den där bekanta vännen. Medan han gjorde detta fick han höra Anders säga att det var en välgärning det som Ossian gjorde, som för att bespara Anders ett lidande.

Ossian hejdade sig precis innan han tagit sin väns liv. Han kom sig för med att fråga vad Anders menade med det. Jo, menade Anders, det är en ganska ensam känsla att vara en dumskalle.

Men att han tyckt sig ana något i Ossians röst. Anders hade kommit fram till att han nu trots allt inte var ensam om att känna sig så. Även Ossian verkade vara en sådan där dumskalle som han själv så länge tagit sig för.

När Ossian förstod sitt misstag och önskat att han hört på mera, så ångrade han sig. Men så tänkte han litet längre på vad Anders sagt och tyckte att han nog hade haft rätt i alla fall.

Att han skulle komma att bestraffas med döden, om någon kunde förstå att det var Ossian som dödat sin vän, i som misshugg, där kände han så att 'går det så går det'.

Sedan då han förstått att han blivit överlistad skulle själv gå döden till mötes, ryckte han på axlarna som om han tänkt 'det som sker, det sker'. En som bevittnade hängningen från början till slut, oroades av att bödeln verkade så ångerfull.