I våra sprickor
sipprar ljuset in
pånyttföder en existens
tillsammans
din och min.

Ett gyllene skimmer
vi inte trodde fanns
den största av gåvor
att i kärlek
få en andra chans.

Det belyser vårt undengömda mörker
vi lyssnar och förstår
talandes med samma ord
vi älskar än mer
allt vi förmår.

När så våra själar är ängsliga
omfamnar vi varann
inlindad i silvertråd
viskandes ömt
kärlekens nåd.

När solen skiner åter
fattar vi varandras hand och går
längs utmed vår husfasad
klädd
i blommande irisblad.

Vi går vid varandras sida
vi lovar och svär
tills vårt allra sista andetag
vi älskar varann
för just dem vi är.