Jag dricker helst inte mitt kaffe svart längre. Jag dricker det gärna med mjölk och med dig. På en plats där solen kan hitta oss. Dina ögon bär på hemligheter. Längs min näsrygg hintar fräknar om att solen hunnit vidröra mig trots att jag alltid är på väg någonstans.

Regnet viskar på mig genom fönsterspringan. Jag springer ut genom porten och låter det gråta över mig. Det finns en laddning i luften. Den är elektrisk men osynlig, precis som kemin oss emellan.

Jag matar änderna i minusgrader och tänder ljus i kyrkan. För alla dem som på något sätt lever kvar genom mig. Jag lever äntligen i konsensus. Min inre och yttre värld möts i alla årstider. Precis som du och jag eftersom du alltid är runt hörnet.

Min dotter och jag betraktar snöflingorna. Jag klappar henne över kinden och beskriver hur mycket jag uppskattar att umgås med henne. Jag läste någonstans att händerna är en förlängning av hjärtat. Så känns det verkligen när jag vidrör henne. Som om hela mitt hjärta omfamnar henne emellan fingrarna. Vi somnar tillsammans i hopp om morgondagen och till gemensamt svammel om lyckliga drömmar.