Allmänna förväntningar och informella krav säger
att vi ska vara och göra enligt förutbestämda mallar:
villa eller bostadsrätt, barn, utlandssemestrar, bil,
dyr platteve, minst två tre moderna telefoner, hörlurar
när vi är ute på promenad och abonnemang på Storytel.
Parallellt med detta ska vi ha dagsopinionens alla rätta
åsikter och värderingar, vi ska vara nåt slags medvetna
glutenfria grönsköna genustroende socialkompetenta
aktiesparare med framgångsprofil på LinkedIn där vi
ler tandläkarleende mot presumtiva karriärgivare.

Amorteringar och bolånebabbel bland medelklassen
där alla sägs vara välkomna enligt inkluderingsplanens
kalla HR- och PR-folk som säger sig kunna göra vin
av vatten samtidigt som de levererar diskvatten i
arbetslivets städse stenhårda krav på stresstålighet
och strömlinjeformade personlighetskrav om
flexibilitet och att brinna för att utvecklas när
man håller många bollar i luften.

Det hetsas och optimeras och omorganiseras.
Coacher, gurus, motivationsföreläsare och
ytlighetens gladförpackade kändismenageri
säger att alla kan lyckas och övervinna alla
hinder genom egen käck anekdotredovisning:
ergo: nyliberalismen medger inte att det finns
något som heter realiteter och klassklyftor.
Allt beror på dig och universum belönar
dig om du tänker rätt det vill säga positivt.

Högskolepoäng samtidigt som man pratar
någon slags hurtig tonårssvenska: man är pepp,
det har varit sjukt kul, man är sprallig.

Om du är någonting annat än allt det
där har du brutit mot någonting heligt,
det vill säga tidsandans osynliga
medborgarkontrakt vilket innebär
att du ställs till svars med enträgna
frågor rörande existensberättigande.