


Ett paradigmskifte i hjärnan
Jag vårdades på en psyk gravdelning där Doktorn hette Död. Vi patienter hasade oss fram i evighetens korridorer och längtade hem, men vart är hem? Konstant misshandlad psykiskt och själsligt av mina så kallade föräldrar tog jag min tillflykt till den kolmörka och varma källaren där jag drömde mig bort till en idealisk verklighet. Doktor Död går som en lieman genom kliniken, det är platsbrist och någon fortfarande sjuk själ ska tvingas att bli utskriven och åka hem till helvetet. Vi stackars förödmjukade psyksjukdomar har inga riktiga liv. Tillvaron flyter godtyckligt i ett snurrande kaos. Att vara supertraumatiserad är att bara vänta på att döden ska komma och hämta hem en. Psykiatrin har inte resurser att ge patienterna psykoterapi, och det är ytterst Statsminister Ulf Kristerssons fel. Var sjätte timme så tar någon livet av sig i Sverige som är ett bra land hävdar Ulf. Jag sitter på den inburade balkongen och undrar hur jag ska kunna ta mig ur denna terroriserande gränspsykos och depression. Fåglar som flyger friska och fria. Det är sommaren 2011 och Breivik har just skjutit ihjäl en massa ungdomar på Utöya. Det får inte oss patienter att må bättre. Vi längtar efter kärlek, en hållbar identitet, och en sann bekräftelse. Kanske en lång varm kram? Rökrummet. Försöker få lite kontakt med en kvinna men hon låtsas som att jag inte existerar. TV-rummet. Allsång på Skansen. Jag undrar vad de är så himla lyckliga över. Rummet. Ligger i fosterställning hela eftermiddagen och ingen i personalen kommer och frågar hur jag mår. Precis som mina så kallade föräldrar aldrig gjorde. Kvällen. Att sitta med de andra i ett limbo av tomhet och korridor. Vi väntar på att en mardröms evighet ska ta slut så att vi får åka hem till ett riktigt liv i vilket vi kan vara glada, inspirerade, och skönt kreativa. Doktor Död är utvald av Gud att göra underverk med fjuttiga resurser. Det är så patetiskt. Nu var det en hederlig svensk medborgare som begick självmord. Jag går uppgivet in på mitt rum. Försöker att läsa en bok men det funkar inte. Stirrar upp i taket och undrar hur mina katter Rasmus och Primus har det i vår lägenhet. En skötare undrar Jonas ska vi spela yatzy. Jag tar det som ett stort och starkt tecken på att Gud har förbarmat sig över mig. Sex inläggningar senare får jag äntligen rätt diagnos bipolär och medicin lithium. Sjukdomsperioderna är luckor av ingenting, förlorad livstid som aldrig går att få tillbaka.
Prosa
av
Johan Bergstjärna
![]() Läst 21 gånger Publicerad 2025-01-19 16:27 ![]() |
![]() ![]() ![]() Johan Bergstjärna ![]() |