Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ett paradigmskifte i hjärnan

 

Jag vårdades på en psyk gravdelning där Doktorn hette Död. Vi patienter hasade oss fram i evighetens korridorer och längtade hem, men vart är hem? Konstant misshandlad psykiskt och själsligt av mina så kallade föräldrar tog jag min tillflykt till den kolmörka och varma källaren där jag drömde mig bort till en idealisk verklighet. Doktor Död går som en lieman genom kliniken, det är platsbrist och någon fortfarande sjuk själ ska tvingas att bli utskriven och åka hem till helvetet. Vi stackars förödmjukade psyksjukdomar har inga riktiga liv. Tillvaron flyter godtyckligt i ett snurrande kaos. Att vara supertraumatiserad är att bara vänta på att döden ska komma och hämta hem en. Psykiatrin har inte resurser att ge patienterna psykoterapi, och det är ytterst Statsminister Ulf Kristerssons fel. Var sjätte timme så tar någon livet av sig i Sverige som är ett bra land hävdar Ulf. Jag sitter på den inburade balkongen och undrar hur jag ska kunna ta mig ur denna terroriserande gränspsykos och depression. Fåglar som flyger friska och fria. Det är sommaren 2011 och Breivik har just skjutit ihjäl en massa ungdomar på Utöya. Det får inte oss patienter att må bättre. Vi längtar efter kärlek, en hållbar identitet, och en sann bekräftelse. Kanske en lång varm kram? Rökrummet. Försöker få lite kontakt med en kvinna men hon låtsas som att jag inte existerar. TV-rummet. Allsång på Skansen. Jag undrar vad de är så himla lyckliga över. Rummet. Ligger i fosterställning hela eftermiddagen och ingen i personalen kommer och frågar hur jag mår. Precis som mina så kallade föräldrar aldrig gjorde. Kvällen. Att sitta med de andra i ett limbo av tomhet och korridor. Vi väntar på att en mardröms evighet ska ta slut så att vi får åka hem till ett riktigt liv i vilket vi kan vara glada, inspirerade, och skönt kreativa. Doktor Död är utvald av Gud att göra underverk med fjuttiga resurser. Det är så patetiskt. Nu var det en hederlig svensk medborgare som begick självmord. Jag går uppgivet in på mitt rum. Försöker att läsa en bok men det funkar inte. Stirrar upp i taket och undrar hur mina katter Rasmus och Primus har det i vår lägenhet. En skötare undrar Jonas ska vi spela yatzy. Jag tar det som ett stort och starkt tecken på att Gud har förbarmat sig över mig. Sex inläggningar senare får jag äntligen rätt diagnos bipolär och medicin lithium. Sjukdomsperioderna är luckor av ingenting, förlorad livstid som aldrig går att få tillbaka.
Min självkänsla som är på en skrämmande låg nivå. Mammas och pappas ignorans och censur. Den kolmörka och varma källaren där jag ligger i fosterställning och drömmer mig bort. De psykiska problemen som startade när jag var 17 år gammal. Jag hade ingen att prata med. Omgivningens och min förnekelse att det fanns några problem. Vi tänka positivt och optimistiskt i alla lägen så blir vi alla lyckliga.
Det katastrofala psykotiska sammanbrottet kom när jag var 21 år gammal. Ett konstant evighetslångt inferno av nionde graden som varade i ett år. Obeskrivligt. Doktor Död ser oberörd ut när jag berättar. Han ser mig aldrig i ögonen. Han är någon annanstans och manar mig att sluta tänka på det förflutna. Hans godtycklighet och självgodhet är monumental. Fortfarande inte frisk cyklar jag hem till mitt hem som inte känns som ett hem i slutet av juli 2011. Vad ska jag ta mig till? Försöka skriva? Dricka öl med den underlige grannen och kasta pil? Jag minns inte det förflutna. Är inspärrad i nuets trånga fängelse. Katterna är så glada i alla fall att husse äntligen är hemma. Jag går på en is som håller men som är ganska tunn. Vad är det som är fel? Ska det alltid vara så här? Pappa har träffat en annan kvinna och mamma vårdas på ett äldreboende för dementa. Inte he?ler hon minns stora sjok av vårt gemensamma förflutna. Att inte minnas
är utstuderat helvete. Att famla i mörkret och inte riktigt veta vem man är. När jag tre år senare får min bipolära diagnos så måste ett paradigmskifte inträffa i min hjärna. Allt blir mycket bättre. Samt Gud, kärleken, och sanningen som gör mirakel.




Prosa av Johan Bergstjärna VIP
Läst 21 gånger
Publicerad 2025-01-19 16:27



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP