Tvivet är en tavla i rummet,
en hand som sträcker sig.
Inuti den:
ett träd som aldrig vet hur rötter tar fäste,
vilande på en ö utan stränder.

Färgerna vibrerar av frånvaro,
som om himlen vore urblekt och havet bortglömt.
Kanske är de bara siluetter
av något som dröjer i skuggan.

Trädet kastar en skugga
som varken faller eller gror,
och marken är mjuk av tvekan.

Allt lever i en rastlös tystnad
där syret blivit till salt
och vattnet till luft.

Stannar upp inför duken,
ser handen som ropar i sin tomhet.
En rest av vad som kanske funnits,
en början utan slut.

Tvivlet bär ingen färg,
men bränner ändå en reva i blicken.
Undrar om handen når mig
eller om den redan är förlorad,
som stränder bortom synranden.