"Vi är ju ändå samlade hela högen",tänkte jag,
med en bitterhet som sved i bröstet.
På det där sättet man försöker skämta bort något
som är för stort, för tungt och för outhärdligt
att ens nudda vid.

Jag gick bland gravarna på Skogskyrkogården i Boden,
och där stod det. Namnen. Fem namn på fem gravstenar.
Mina fem bästa vänner. Mina bröder.
Allt jag kunde se var deras namn och allt jag kunde känna
var hur livet hade fallit i bitar. Slagits sönder.

Det här är inte livet jag trodde jag skulle leva.
Jag är 33 år. Jag ska inte gå på begravningar kors å tvärs,
och ska inte behöva stå här och minnas saker hela jävla tiden.
Fem år. Inom loppet av fem jävla år så var alla ni borta.
Hur kan det vara rättvist?
Hur kan världen fortsätta snurra när jag knappt kan stå?
Och där, mitt bland alla minnen och den tunga tystnaden,
slog det mig. Det är bara jag kvar. Ensam.
Dom, som alltid har varit min trygghet, min glädje,
och mitt syre, dom är borta, och kvar finns bara ekot av deras skratt.

Jag hade ingen aning om att själva ensamheten
kunde vara så här pass stor.
Att sorgen kunde vara så bottenlös.
Hur lever man vidare med vetskapen
att min livsresa fortsätter utan dom?
Hur kliver man framåt när varje steg känns som ett förräderi?

Jag vet inte hur jag klarar mig. Jag vet bara att jag gör det.
På något sätt. Trots att jag varit tusen meter under marken,
trots att mörkret har känts oändligt otaliga gånger,
så har jag hittills lyckats resa mig igen.
Men ibland. Ibland vet jag inte om jag orkar.

Ni grabbar har lämnat ett tomrum som aldrig kommer fyllas.
Jag älskar er. Till månen och tillbaka.Till universums slut.
Saknaden kommer aldrig försvinna.
Såren ni har lämnat efter er läker inte alls,
det är bara tiden som lär mig att bära dom tillslut.

Vila i frid, mina pojkar.
Älskade och Saknade. För alltid.
Ta hand om varandra där ni är.
Tills vi ses igen.