Branden i Tidaholms tändsticksfabrik
I Tidaholm en plats av flit och möda
stod den 18e februari 1875 fabriken
Som varningslös brand skulle föröda
ta allt och rada upp de unga liken
Bara kvinnor unga flickor unga jag
fyllde askar med tändstickornas rus
Som ej såg faran i blott ett andetag
utan arbetade hårt i vardagars sus
En flicka med bara en liten rörelse
knackade på stickorna likt var dag
Utan förvarning dödlig förstörelse
när eld väcktes av ett vanligt drag
Flammorna så vilda föddes av friktion
en explosion bortom rim och reson
Förpackningssalen blev dödens lektion
där ungas liv släcktes utan pardon
Oskyldiga och unga var de fyrtiosex
som omkom i en fruktansvärd brand
flickornas död gjorde världen perplex
men stärkte bygdens tro och band
De ligger samman i gemensam grav
namn förlorade men vi minns ändå
Tidaholms styrka formades därav
Så det en byggd utav kärlek anstå
Flickan som orsakade denna tragedi
bar en annan sorg i sitt hjärta
Hon överlevde men blev aldrig fri
bar på en evig plåga evig smärta
Tidaholm du byggde utan att glömma
de som gav livet de så unga flickorna
Bland bygdens folk hjärtan ännu ömma
för de som blott blev spelbrickorna
Vi hoppas att de i frid får drömma
när vi i vardag lyfter tändstickorna