Det gick ett tåg bredvid en liten pöl
ett litet hav för en liten person.
Kanske stod någon där,
ett skuggbarn med tårar i fickan,
som såg sin egen spegel
i det stilla vattnets rundning.
Tåget for förbi
som en främling i mörkret,
en doft av stål mot stål,
och på spåret lämnade det minnet
av metall och rök.
Men i pölen glödde vattnet kvar,
som ett gnistregn av stjärnor,
ett universum som rymmer allt i miniatyr.
En droppe kunde vara en hel värld
för den som vågar stanna,
och kanske ser man i nästa stund
hur strömmar växer fram ur stillheten,
hur en segelbåt lyfter ur leran
och färdas genom spegelns djup.
En doft av pöl,
bottenlösa drömmar.
Tåget dånade vidare,
ett eko av räls mot rädsla,
ett rytmiskt drunknande,
men i pölen låg kraften kvar,
ett litet hav för en liten person,
stort nog att bära drömmar
på en glimt av vatten.