Som mycket annat har kroglivet förändrats sen sociala medier kom. Förr gick många ut när de var ensamma en kväll. Man kunde slå sig i slang med en främling eller hamna i ett glatt sällskap. Man fick nya vänner på det viset och det hände att man träffade kvinnor. Under perioder har en eller annan bar varit som ett andra vardagsrum för mig. Nu är jag femtiofem och går inte ut speciellt ofta. Men när jag ändå gör det kan jag inte låta bli att notera förändringen. På krogarna finns numera nästan bara sällskap, fullt upptagna med varandra. Ensamma personer verkar stanna hemma med datorn. Det gör att den som vågar sig ut utan sällskap oftast blir stående ensam.

En kväll i kom jag av någon anledning hem ganska tidigt en fredagskväll. Jag hade inget planerat för kvällen och Marie var upptagen, så när jag hade ätit fick jag lust att ta en öl. Det var såklart kolmörkt utanför fönstren men det verkade inte regna. Jag tog på mig ytterkläderna och började promenera neråt City. Luften var frisk men det var inte speciellt kallt. Det var skönt att röra på kroppen, och även om jag inte ens gick in nånstans fanns det mening i promenaden. Jag bestämde mig vart jag var på väg. Det var en restaurang och bar i anslutning till ett hotell som jag ibland besökte. Stället saknade ambition att vinna en ung publik, vilket betydde att man brukade slippa hög musik. Folklivet brukade vara varierat. Denna kväll var det ganska livligt och det satt gäster vid alla bord. Några stod vid dörren och väntade men jag kunde gå förbi eftersom jag skulle till baren. Jag köpte en öl och ställde mig i en lucka mellan ett medelålders par och en ensam kvinna. Ingen av dem låtsades om mig, så jag kunde inte hälsa på dem. Den ensamma kvinnan tittade demonstrativt bort. Det var som om jag antastade henne bara genom att ställa mig i närheten av henne. Efter en stund kom hennes man, och då slappnade hon synbart av.

Jag stod där ett slag. Växlade några ord med bartendern och lyssnade till samtalen runt mig. Kvinnan och hennes man pratade amerikansk engelska. När hon försvann frågade jag mannen varifrån de kom. Han sa att de bodde i Ontario och att hans kvinna kom från Sverige – Sollentuna. Nu hade hennes mamma dött. När kvinnan kom tillbaka sa jag att jag beklagade förlusten på svenska. Sen pratade vi om Kanada och Sverige alla tre. Kvinnan var trevlig nu och sade något urskuldande om att hon kände sig utsatt när hon var ensam i en bar.

”Jag förstår”, sa jag. Jag funderade över om hon kanske var rädd att göra sin man svartsjuk om han kom på henne med att ha trevligt med en främmande man.

En annan man kom fram till oss. Han sa att han var från New York och samtalet kom omedelbart in på Trump. ”The evil clown”, kallade han honom. Efter ett tag sa kvinnan att hon var trött och paret sade adjö och försvann. Jag och amerikanen fortsatte prata. Han berättade att han var på affärsresa, hade varit i Warszawa och skulle till Barcelona om några dar.

”Ja, enklaste sättet att ta sig från Polen till Spanien är givetvis via Stockholm.”

Han skrattade. Jag babblade på om hur Stockholm visade sig från sin absolut vidrigaste sida just vid den här tiden på året. Han sa att han länge hade haft lust att komma till Sverige, och nu råkade han ha några dagar fria i Europa. Det var inte planerat, bara ett infall. Hans företag betalade, det kostade inte mer än business class fram och tillbaka till USA. Han förklaringar gjorde mig bara mer nyfiken.

”Javisst, men varför inte Rom?”, sade jag.

Han skrattade igen och sade att han hade speciella skäl. Och till slut, efter lite lock och pock, började han berätta sin historia. Han hade träffat några svenska tjejer en gång. Han ursäktade sig och sa att han var barnslig och att det egentligen inget betydde. Det hade hänt när han var hemma från college en sommar och gick och såg en basebollmatch. Han skulle ha gått med sina kompisar men de dök aldrig upp. En bit bort noterade han några flickor. De var i ungefär hans egen ålder men uppträdde inte som han var van vid. De var annorlunda klädda också. Han gick över till dem och frågade var de kom ifrån och de svarade Sweden. De förstod naturligtvis inget av matchen så han försökte förklara. Hans förklaringar gjorde dem ännu mer förvirrade men de hade trevligt ändå. När matchen var över åkte de och käkade glass, och sen sågs de aldrig igen. Det var allt. Men det var något med dem som gjorde att han hade tänkt på dem ibland. De hade varit så annorlunda. Så främmande men ändå på något vis välbekanta, så fria och mogna. Det hade planterat någon slags nyfikenhet i honom, sade han med ett generat leende. Han var lyckligt gift med tre barn, framgångsrik, vuxen och strängt upptagen. Hans mormor hade svenskt påbrå, men det var inte det. Det var knäppt alltihop, men han var glad att besöket i Sverige äntligen hade blivit av. Även om det var fel årstid.

”Ja, nu sitter alla svenskar hemma och kurar”, sade jag. ”Du ser, här finns bara amerikanare och kanadensare.”

”Och du!”

”Ja, men det är bara slump. Jag går nästan aldrig ut på det här viset.”.

”Men det är ändå väldigt annorlunda. Det är inte som New York och det är inte som affärsresor brukar vara”, sa han.

”Har du träffat några svenska kvinnor?”

”Nej, bara några gamla affärskontakter. Men vi hade trevligt.”

Historien gav mig en idé. Jag gillade amerikanen och tyckte lite synd om honom som inte fick ut mer av Sverige än novemberstockholm och mig. Dan därpå skulle jag bort men söndagen var ledig. Han skulle vara kvar i stan då, så jag bad honom blocka kvällen, så skulle jag kolla om jag kunde fixa middag. Morgonen därpå ringde jag runt. Min kvinna Marie var naturligtvis på men det var inte hon som var attraktionen. Efter lite ringande hit och dit hade vi fått ihop några tjejer i tjugoårsåldern som hade tid att äta söndagsmiddag med oss och en amerikansk affärsman. Det var min dotter Fanny och hennes kusin Linda. Maries dotter var i samma ålder men hon var upptagen, så Fanny tog med sig en av sina väninnor, Carolina, också. Jag och Marie funderade på om vi skulle bjuda på svensk eller god mat. Men Carolina äter inte kött så svensk husmanskost gick bort. Det blev en pastarätt med fisk, och lite Italien för amerikanen i varje fall.

Flickorna kom tillsammans, en stund efter amerikanen, då vi medelålders vuxna redan satt med var sin drink och diskuterade Trump. De hade fixat till sig så att de såg ut som tre prinsessor, och jag märkte att amerikanen var imponerad. De var lite skygga i början men slappnade snart av. Min syster är gift med en man från Karibien så Linda är mörkhyad. Det överraskade naturligtvis amerikanen men hon har levt hela sitt liv här och är lika svensk som de andra. Fanny brukar kalla henne sin slav. Det gjorde hon givetvis nu också, ”my slave”, vilket chockerade amerikanen.

”Don’t worry, we abolished slavery when we dropped the old gods in the middle ages”, sa jag. Det var härligt att säga det – i oskyldig ton.

Det blev en trevlig kväll. Jag har alltid trevligt med min dotter och var glad att träffa Carolina igen, vilket inte hade hänt sen Fanny flyttade hemifrån. Flickorna drack knappt, men det behövdes inte. De pumpade amerikanen, som förresten hette Jimmy, om hans fru, hans familj och hans arbete. Snart berättade han om svenskorna han hade träffat i Connecticut den där sommaren för trettio år sen eller så. Fanny sa att hon förstod honom, svenska tjejer är bäst i världen. I USA är tjejerna i hennes ålder som barn. Dessutom ofta gammalmodiga och omedvetna om allt utanför USA. Jag sa att det antagligen beror på att USA är ett så stort land, och dessutom imperiets centrum. Jag tyckte Fanny bredde på lite i överkant men Jimmy höll med henne. Han frågade flickorna om deras liv och de berättade om utbildning, pojkvänner, boende och framtidsplaner. Jag lärde mig en del nytt, även om Fanny. Hon är öppen mot mig men jag är antagligen dålig på att fråga. Flickorna var magnifika – det var tydligt att det tyckte situationen var roande. De var frimodiga, roliga och inte ett dugg tillgjorda, man kanske kan säga att de var svenska. Alla tre hade varit i New York, vilket även det gjorde intryck på Jimmy. En stund efter maten sa de att de måste gå. De gick i samlad tropp, vilket de antagligen hade gjort upp på förhand.

Vi satt kvar en stund och pratade. Sen gick Marie, som hade ett viktigt möte tidigt på morgonen, och Jimmy hjälpte mig röja undan. När vi var klara tog vi en whisky. Han var nästan tårögd när vi tog farväl en stund senare. Yes, det var precis det här han hade upplevt den där dagen för många år sen. Precis så här var det, hans minnen stämde precis, det var det här han hade kommit hit för. I morgon skulle han se Wasa och på kvällen skulle han åka hem. ”Jag hoppas verkligen du ringer nästa gång du är i New York!”