I min vrå av skapande och vördnad, binder jag
cirklar, små kretslopp av liv, en krans
Knoppar, blommor, kapslar som bär frö.
För nästa snurr i livets dans,
För att vi ska leva och för att vi ska dö.
För att vi ska minnas dem som fanns.

I mina händers dans, finns de människor som fanns.

Händerna följer mina förfäders rörelser i varv på varv,
Mitt sätt att ge den gåva jag fått att ge, mitt arv.

Kransar för seger, kransar för sorg, kransar som säger välkommen till min borg. Eller för att pryda en flickas hår. I kransarna finns alla spår.

Spår av det som var, i traditioner finns de kvar.
I allt som ska börja och ge nytt hopp. I allt som finns i vårt eviga kretslopp

På min sovrumsvägg hänger budskapet från vår mormor; lär dig livets stora gåta, älska glömma och förlåta.
Ingen slump att hon broderade det till oss,
Av kärlek och vishet, förlåta istället för att slåss.

Sörjer alla förlåt som aldrig blev sagda och försoningar som inte blev. För kärleken som blev skev.

Men har tillförsikt, för i livet efter det här, får vi alla svar, och vi förlåter det som var.

De finns i mina händers dans, de människor som fanns

För dem binder jag en krans.