Hönorna lägger sten

i gryningens blågröna dis,

deras kacklande är sprucket,

ihåligt, malande.

Stenarna rullar över marken

som små olyckor,

och då kommer förgängligheten och hälsar på.

Kor vänder huvudet mot skymningen,

vill fånga solens sista blänk

innan mörkret äter himlen.

Ur deras juver droppar fotogen,

tungt och glänsande,

en lukt av bränsle som slår ut

i nattens stillhet,

och då kommer förgängligheten och hälsar på.

Nakna kroppar i duscharnas kokande regn,

skrik som slår mot kakel

och lämnar sprickor i mörkret.

Vattnet luktar blod

och lämnar rost på huden,

och då kommer förgängligheten och hälsar på.

Väggarna stönar tyst i husets arga mörker,

de håller kvinnorna inspärrade,

stumma och sargade.

Naglar bryts mot tapeternas ruttna mönster,

desperation ristar spår över minnen

som flagnar på gipset,

och då kommer förgängligheten och hälsar på.

Saliv sipprar ur kranarna, kladdigt och kallt.

Dropparna skriker tyst

innan de slår hårt mot pannan

på en fastbunden farbror

som skälver i sitt stilla fängelse,

och då kommer förgängligheten och hälsar på.