Jag sitter här med en flaska i handen,
ett löfte om lättnad som aldrig håller vad det lovar.
Jag letar efter stillhet i ruset,
men allt jag hittar är ännu mer kaos.
Missbruket är min sista tillflykt,
min sista fiende, min enda vän.
Mörkret är min värld nu.
Det sveper in mig, kväver mig,
gör att jag glömmer vad ljus ens känns som.
Det är som en tjock dimma som fyller mina lungor,
och varje andetag blir tyngre än det förra.

Ångesten är inte längre ett monster -
det är jag som har blivit det. Jag ser det i spegeln,
i de röda ögonen, i skakande händer,
som inte kan hålla kvar något längre.
Allt jag rör vid faller sönder.
Allt jag älskar glider ur mitt grepp.
Hopplösheten är en kedja som håller mig fast,
och varje gång jag försöker resa mig,
drar den mig ner igen, längre ner,
tills jag inte längre vet vad som är botten
och vad som bara är tomhet.

Sorgen och skammen går bredvid mig som trogna hundar,
slickar såren som aldrig läker, och viskar lögner
som jag inte orkar slåss emot.
De säger att jag inte är värd att räddas,
att jag aldrig kommer bli något annat än detta –
ett vrak i ett hav av mörker och missbruk.

Jag försökte hitta frihet i drogernas grepp,
men det blev en ny fängelsecell,
en plats där jag själv är min fångvaktare.
Mörkret sitter i min hud, det är en del av mig nu,
och jag vet inte längre om jag vill hitta ut.
Livet är slut, även om hjärtat fortfarande slår.
Jag är en kropp som andas, men själen är borta,
förlorad i rusets dimma.

Orden är allt jag har kvar, så jag lämnar dom här,
ett rop på hjälp som kanske ingen hör.
Eller som ingen orkar svara på.