Det börjar som en viskning,
en kall ton längst in i bröstet,
som om hjärtat vet något jag inte vill höra.
Jag försöker tysta det, men det växer –
som svart rök som långsamt förgiftar mig inifrån,
sipprar in i varje tanke,
täcker varje vrå av mig
tills jag inte längre kan andas.

Det finns ingen början, inget slut.
Bara en cirkel av tomhet,
som håller mig fången, som drar mig runt, runt, runt,
tills jag förlorar all känsla för tid.

Ångesten slår till som en knytnäve i magen,
en plötslig våg som rycker undan marken,
under mina fötter.
Jag tappar andan, tappar fotfästet,
och världen förvandlas till ett suddigt kaos,
av människor jag aldrig når fram till.

Och sedan kommer skammen,
min eviga följeslagare,
med sin kalla, skoningslösa blick.
Den pekar ut varje misstag jag någonsin gjort,
river upp ärr som borde ha läkt för åratal sedan,
viskar obarmhärtigt:

"Du är fel.
Du har alltid varit fel.
Och du kommer aldrig att bli
någonting annat än fel."

Jag försöker fly,
gripa tag i vad som helst,
som kan döva det här –en flaska,
en cigarett, en bedövning av något slag.
Men ingenting fungerar.
Ruset kommer och går,
lämnar mig kvar där jag började:
med skakande händer och en tyngd
i bröstet, som bara växer,
oavsett hur mycket jag försöker lyfta den.

Och sorgen…Sorgen är min skugga,
ständigt närvarande, ständigt tyst.
Den är inget skrik, inget raseri,
den bara finns, som ett oändligt regn,
ett grått, stilla mörker som aldrig lättar.
Jag bär den som ett ankare,
och ingen ser kedjorna runt mina fötter.

Men det värsta är ensamheten.
Inte ensamheten av att vara själv,
utan ensamheten av att vara osedd.
Att stå i ett rum fullt av röster och ansikten,
och känna sig som att enda som inte existerar,
är du själv.
De ser inte hur jag försvinner,
hur jag krymper till en viskning,
en skugga, ett tomrum,
som ingen längre lägger märke till.

Och längst ner, där mörkret är som tätast,
hittar hopplösheten mig.
Den sätter sig bredvid mig,
lägger en kall, tröstande hand på min axel och viskar,
med ett tonfall av iskall visshet:

"Det kommer aldrig bli bättre.
Detta är allt du är."

Jag famlar efter ljuset,
men mina händer är tomma,
och varje gång jag sträcker mig framåt,
faller jag längre ner.

Jag är rädd att detta är slutet,
att det kanske alltid har varit slutet.
Men ändå – jag andas,
Om än tungt.
Om än mödosamt.
Och jag undrar:
Hur länge till?