Hjärtat bär tyngden av dagar som aldrig var,
ögonblick som aldrig hann bli något annat än aska.
Löven faller som spillror av krossade löften,
och varje steg genom den här kalla världen,
är ett steg längre bort från allt jag någonsin trodde på.

Jag känner vinden mot kinden, den river som om den vill påminna mig,
om att jag fortfarande lever.
Men vad är livet, om inte en långsam nedräkning.
En väntan på att allt ska ta slut,
eller kanske en önskan att det redan gjort det.

Ljuset är tunt här, nästan som ett hån.
Det kryper fram över horisonten, men når aldrig riktigt fram.
Solen, ett tomt löfte, dör innan den ens hunnit andas.
Marken under mig känns som en grav,
en kall famn som drar mig närmare.
Jag hör hur jorden viskar, ett ljud som nästan låter som mitt eget namn.
Den vill ha mig, och jag vet inte längre varför jag kämpar emot.

Nätterna är värre än dagarna.
De omsluter mig som ett vakuum,
en tystnad så kompakt att den krossar mina tankar.
Drömmarna har lämnat mig, men mardrömmarna stannar kvar,
som trogna följeslagare jag aldrig bad om.

I skuggorna finns inget förlåtande.
De ser mig för vad jag är:
en spillra, en trasig skepnad av något som kanske var människa.
De håller mig fast, pressar mig ner,
och jag undrar om jag någonsin kommer att resa mig igen.

Det finns ingen morgondag.
Ingen framtid som väntar runt hörnet.
Bara en oändlig rad av samma tomma timmar,
samma tunga andetag,
samma långsamma förfall.
Och någonstans djupt inom mig växer insikten att det här är allt.
Det kommer aldrig bli bättre än så här.

Så jag sitter kvar i mörkret,
låter tystnaden lägga sig till rätta i min famn.
Och kanske är det här allt jag någonsin kommer att vara:
en viskning i natten,
ett eko av något som förlorades
för länge sedan.