Jag sitter här, med ryggen bortvänd från en värld,
som en gång viskade mitt namn men som nu har tystnat,
en värld där larm och skratt har kastas mot varandra
medan mina rop begravs i vakuumets kalla famn.

Ångesten har en järnkrage runt min hals,
med en kyla som biter sig fast, obeveklig,
och ett eko som klöser sig in i mitt bröst
och suger ur mig allt syre, och varje viskning av liv.

Hopplösheten
har tagit mina ben som gisslan,
tunga som bly, känns som cement i mina steg.
Varje rörelse är en pilgrimsvandring,
över ett bottenlöst hav,
där tyngdlösheten inte bär frihetens namn,
utan mer en tyst sjunken-het,
i en nedåtgående spiral.
Och där, långt bort i horisonten, fladdrar ljuset,
men aldrig för mig.
Det är reserverat för dem som vet hur man andas
utan att drunkna, för dem som inte har en hel ocean inom sig.

Sorgen är min eviga följeslagare,
en viskning som skär genom tystnaden.
Den smeker mig med en ömhet som smakar gift
och påminner mig om varje dröm som gled ur mina händer som sand.
Den berättar om kärleken jag förlorade,
och om drömmarna jag begravde i jord som aldrig ska ge liv.
Den är mer trogen än någon vän jag någonsin känt,
en skugga som aldrig lämnar min sida.

Och skammen. Skammen är en osynlig eld,
en eld som slickar mina revben och bränner
utan att lämna några synliga ärr. Den bor i mina händer,
i mina sönderbitna läppar, i varje ord jag inte längre vågar forma.
Den smyger sig in i mina drömmar och förvandlar min vila
till en obarmhärtig domstol,
en evig röst som skriker vad jag är
–och vad jag aldrig kommer att bli.

Livet är över, viskar jag till mig själv,
trots att mitt hjärta ännu slår. Ett trött, ensamt slag,
som om det redan bestämt sig för att ge upp.
Jag är som ett spöke, ett bort bleknat minne,
en skugga som ingen längre ser,
och ett eko som ingen längre hör.

Och ändå skriver jag.
Jag skriver som om orden var mina sista andetag,
som om varje mening vore ett rep kastat mot mörkret,
en sista desperat chans att hitta fast mark.
Kanske är det en lögn, en tröst jag inte förtjänar,
men jag låtsas tro. Jag låtsas att någon, någonstans,
hör mina ord och håller dem kvar,
som om de vore värda att räddas.