Jag har funnit mig mellan fyra väggar, jag har hittat stjärnor som omfamnar min kropp av blått silke. Jag har legat naken i vakuum och fångat bilden på papper, jag har känt sidenband som sveper över min hud. Jag drack all gift så ingen annan kände eld, och det fanns ingen mer död.

Jag fann mig själv i mitten och skrev en dikt om räddning, som fick Venus att gråta och alla änglar kom tillbaka till jorden. Jag drack av dess vatten och helvetet blev kallt, och hans leende blev äntligen helt.

Där världen såg melankoli som ett kalejdoskop, all splittrad glas blev unison. Jag ser det som vatten i ett glas, där dess ringar sveper mig till harmoni. Där fann jag mig själv, i mitten av slutet, i armarna på det som en gång var sant.