Jag sitter här, i ett rum som känns för stort,
och för trångt på samma gång.
Döden är inte längre en främling,
den sitter mittemot mig, tyst och stilla,
och ser på mig med ögon,
som speglar allt jag förlorat.
Den säger inget, men jag hör den ändå,
i suset av blodet som rinner som bly,
igenom mina ådror,i det tunga,
oregelbundna dunket,ifrån mitt hjärta.

"Du är redan min", viskar den.
Och jag tror den.

Jag har försökt fly från den,
men den har funnits där i varje steg jag tagit,
i varje natt jag kämpat för att hålla andan uppe.
Jag trodde döden skulle vara ett plötsligt fall,
men den är en långsam, obarmhärtig nedstigning.

Den kryper fram som en dimma,
lägger sig över mina tankar och drömmar,
tills det inte längre finns något kvar,
som känns levande.

Och ändå känner jag den.
Känner döden som en isande kyla,
som vägrar släppa taget,
som om den redan håller mig i sitt grepp.
Men det som är värre än döden är väntan,
den oändliga känslan av att drunkna,
i sin egen smärta utan att nå den befrielse,
jag en gång fruktade.
Det är som att stå vid kanten av en avgrund,
förlamad av skammen att hoppa,
och skräcken för att fortsätta leva.

Mina känslor har blivit en egen skugga.
Ångesten river som spikar under huden,
en konstant påminnelse om att jag är fast,
fångad i en kropp jag inte längre känner igen.
Hopplösheten tynger varje andetag,och sorgen,
oh, sorgen…Den ligger som en hinna över min själ,
en ständig viskning om allt jag aldrig kan få tillbaka.
Den smeker mig med kalla fingrar,
en ömhet som är giftig men beroendeframkallande.

Jag tänker på döden som en vän,
någon som väntar på mig i skuggorna.
Den lovar tystnad, ett slut på alla dessa skrik,
på alla dessa kalla nätter,
där sömnen aldrig kommer.

Men det är inte döden jag fruktar mest.
Det är livet.
Livet som fortsätter oavsett vad,
som kräver att jag går, att jag andas,
att jag lever fast jag redan är, död inombords.

Jag undrar hur döden känns.
Är den varm?
som en famn som äntligen tar emot mig?'
Eller är den kall och tom,
som de dagar jag tvingat mig själv att uthärda?
Kommer den att ge mig frid,
eller bara visa mig, ett mörker ännu djupare,
än det jag redan bär?

Jag vet inte. Men jag är inte rädd längre.

Och ändå skriver jag.
Jag skriver som om orden,
kunde hålla mig kvar en stund till,
som om varje bokstav var en sköld,
mot det som väntar.

Jag lägger ner mitt hjärta i texten,
låter det blöda mellan raderna,
för jag vet att detta är allt jag har kvar.

Men egentligen så har jag redan,
slutat att bry mig.