med glimmande skelett

en angripen hjärna

ligger du kall

likt en hemkallad stjärna

din närvaro är vilsen

förlorad ur deras minnesbild

din enda vittnesbörd

är dyrkan sedan länge förspilld

ditt jag var en dikt

du var aldrig en person

ingen att räkna med

blott en svag reflexion

din själ blev skämd

en glimt av stinkande död

i en värld av vålnader

som all salighet förbjöd

vad gör du nu

när döden krupit fram ur dina vrår?

ser du ditt liv

som det du aldrig någonsin förstår?