Morgonstund
Dottern sover
Men min kropp har med subtila medel
gjort tämligen klart för mig att jag måste gå upp.
Vakna till och lämna mitt sömndruckna tillstånd.
Det här går inte för sig.
Gryningens vackra sceneri
får inte gå mig förbi ännu en gång.
Det är ju i de här ögonblicken jag lever upp
påminner jag mig själv om.
Det är då jag känner mig som mest fri
och livet upplevs som allra starkast.
Intrycken omtumlar.
Men på ett lugnande sätt.
Ingenting rycker tag i mig.
Ingenting pockar på min uppmärksamhet.
Dagen är vidöppen.
Möjligheterna är många.
Jag observerar och existerar.
Ser förbi alla hinder och tillkortakommanden.
Medan gryningen så sakteliga blir till dag och solljuset letar
sig upp på himlavalvet inser jag.
Jag gjorde det.
Jag kopplade bort.
Lät mig hänföras.
Om än för bara ett ögonblick.