Minusgraderna hugger med små tänder
stelnar i diken, borrar sig ner i rötterna
snön vecklar ut sitt ljusa manuskript
över åkrarna där ingen går längre
allt är inneslutet, väntande.

Isen sjunger under fötterna,
en hårfin ton som brister i mörkret
vägkanten är en viloplats av salt
där natten lutar sig tungt mot marken
och stjärnorna tycks närmare än träden.

Vinden rör sig lågt, som en ryttare
töjer landskapet till en oändlighet
och under plogbilens ljus
flämtar ett ordlöst erkännande:
att allt har frusit fast i sitt rätta läge.

I grenarna glöder frosten
som om skogen andas i sömnen
en hare flyr genom skuggorna
lämnar ett broderi av spår,
ett språk som försvinner i gryningen.

Och ändå –
längst ut i vinterns vakuum,
där tystnaden vänder sig mot ljuset,
börjar en tunn droppe vika sig fri.
Som om allt redan är på väg tillbaka.