Det är som om jag hade behov av att berätta för dagboken,
antingen i skriven eller talad form, om upplevelser jag haft.
Eller om upplevelser jag kunde ha haft, om bara 'saker och
ting' varit annorlunda.

Det vill säga om jag gjort det jag 'valde' att inte göra. Även
om det säkert varit just det slags misstag som jag bar på över
tygelsen då, om att det valet att göra något på, varit just ett
misstag att göra.

Andra gånger då jag valt att göra just det där som jag kände
på mig skulle vara ett misstag att göra. Men ändå 'inte kunde
stå emot' lockelsen i att begå det. Som en sorts vetskap om
att nu 'hoppar jag',

trots jag vet att jag inte borde. Senare har det förstås visat sig
att en del av de där 'hoppen', blev det någonting 'bra' av.
Bara att just då när jag valde, de kändes som lockande och
oemotståndliga 'misstag'.

Ångern över att kanske ha gjort ett 'felval', för sedan det ju
gick som det gjorde. Det är den som kommer som säkert sedan.
Som 'ett brev med posten'. Ångern bara dyker upp och kanske
mer än en gång även.

Jag tror att du kan tänka dig att du förstår ungefär hur jag menar.
Det vill säga att när jag 'berättar det här för mig själv '. Det som så
samtidigt är som om jag sagt det till dig. Det är lättare för mig,
litet märkligt i och för sig,

att berätta eller i alla fall som se på saken, då du inte är här.
Som samtal med länge sedan avlidna människor, som jag
inbillar mig att den har som går till en grav och berättar om
något. Som när

det förekommer i en film. Det vill säga att karaktären ifråga ses
stå och prata med en död människa, som om den kunde uppfatta
budskapet, det talade ordet. Det är förstås såväl en trygghet att
gå dit och kunna som

'avhända sig', stundom 'urskulda sig'. Samtidigt känns det litet
'fegt' att tala till en avliden 'som inte kan försvara sig', om det nu
skulle finnas något att svara. Det går förstås att ställa retoriska
frågor. Som när i en film,

huvudpersonen talar med någon och under denna dialog, kommer
att tänka på något som den troligen inte skulle erinra sig annars.
Det är förstås av olika orsaker människor väljer att gå och se en
pjäs på teatern.

Eller läser en bok, ser en film, går till en match eller liknande.
För att 'komma bort' 'koppla av', men så upptäcka att upplevelse
'ger mera', än bara det förväntade. Fast ibland blev människan
besviken förstås.

Den som så förväntade stunden blev inte annat än som inställd'.
Hur många gånger har jag 'hämnats' i fantasin, för att slippa begå,
begå, misstaget, i verkligheten. Naturligtvis är det en sorts förstås
besvikelse i att ha hämnats.

Det känns ofta i förväg som att det kommer att lösa någon 'knut'.
Medan det i själva verket ofta nog kan skapa 'fler knutar'. Som när
'det ena ger det andra'. Så är det förstås. Alla ens egna handlingar
får eviga konsekvenser.

Ibland är även att avstå, en sorts handling. Jag valde att avstå och
så hände det någon annan istället för mig själv. Kanske borde jag
alltid följa impulsen, även om jag inser eller tror mig inse 'hur fel
det nog är' att följa den.

Som lockelsen i att 'satsa på fel häst', eftersom i fyra fall av fem,
det går åt pipsvängen. Vad förvånad jag blir, å andra sidan när
jag råkar 'få vinst', när 'allt talar för' att det kommer att bli fiasko.
Falla på eget grepp.