Ljuset är svagt men tillräckligt,
ett tunt lager frost på min hud,
där andedräkten sjunker,
tung men hel.

Krackelerande,
ett ljud som skär genom isen,
ett långsamt ljud
från fjärran vinterlandskap.

Den vita korpen ser på mig,
ögon svarta som glaspärlor,
ingen spricka i blicken,
ingen tyngd i vingarna.

Inget är äkta,
allt är glas,
sprött, skimrande,
ett fönster utan löften.

Och dricker tystnaden,
långsamt, som en kall kyss,
låter kylan kristallisera sig
över naken hud,
låter vingarna breda ut sig,
vitt omfamnande,
vitt utan slut.

Vinden väntar,
lyssnar –
ett andetag, en skärva,
ett sanningens eko:
är här.