Det är en färg att gå på. Barfota. En färg att ramla i – om det skulle behövas. Färgen talar tyst, kommunicerar inte närhet via tal utan via beröring. Händerna är varken sexuella eller sensuella, utan vänliga – som en morfaders beröring. Gamla och mjuka, ovillkorliga men inte alltid närvarande. Om man vore en fågel skulle färgen vara en botten under trädkronorna som var ytan – flykten ner under grenverken, lämna blåhimmeln och söka sig till den djupaste botten, söka mjuk vingvila.
– Olivgrönt

En till färg – incestuös i gesten men med våld som egentligt syfte. Påträngande kramarmar och kladdkyssar och till funktionen väldiga knotnävar som pressar en liten. Klär en naken och spottar en varm. Man halkar och smaken är alldeles för söt, alldeles för tjock i konsistensen – fet kåda och smaktillsatser. Ett felriktat vansinne, oförlöst omvandlat till sin egen aggressor. Ett dubbelt dödsskrik som om händerna låg omsvepta runt sin egen hals och att man som utomstående fastnat i greppet av en slump, endast för att man stod för nära, men därför också nu kommer att stryka med.
– Mandarin orange