man kunde fälla ut ett kakofoniskt paraply
att skydda sig mot det vidöppna blå

barnen älskade sina doktriner, lekte med
dem som en bisvärm av uran
en skönare slags amsagor
att göra natten vackrare än dagen

vi kunde inte språka, eufemismernas nyspråk
behagade oss, de hade opererat ut det mesta
återstoden: ett självspelande piano på en
ödslig strand på Neptunus
en syntaktisk harmoni av mänskligt
exkrement bevittnade sig självt
utan någon reaktion

i det vita murarna som omgärdar staden
hade man sedan länge murat in de trolösa
man kunde höra dem på nätterna
hur deras stigmatiserade sånger
steg mot de svavelgula stjärnorna
i universums avgrund av ljus

tiden var en hyperskulptur av krom
vi kunde spegla oss i den plastiska ytan
våra ansikten förvrängdes
längs de behagfulla linjerna
tiden gjorde oss nakna inför världen 

ställ dig med en strut på huvudet
och räkna de underbart röda sifforna
till din undergång, att vandra genom elden;
att göra språket renare än aska