Rummet är stilla,
ljuset dämpat som en viskning.
Här kunde den nakna kvinnan med vingar stå,
kanske i halvdvala,
men ändå borta.
Skärvor i mosaiken
bildar en halv berättelse i gråton.
Kanske göms allt bakom en dörr,
kanske sover det under golvbrädorna.
Väntan sträcker ut sig likt en tunn hinna
mellan varje andetag.
Havet andas knappt,
inget dån av vågor,
ingen synlig strand.
Ändå finns en förnimmelse
av en vågbrytare av sand,
långt därute,
där inga fotspår syns.
Tiden hejdats just innan tröskeln,
som om rummet håller andan,
och skuggor vilar i hörnen
med blicken fäst i en bräcklig horisont.
Tystnaden lämnar utrymme
för en outtalad fråga
som aldrig får svar.
Sedan,
vid slutet av synranden,
sitter en blå gestalt på en stol,
vagt upplyst av ett blekt dis.
Inga ord sägs,
ingen rörelse märks,
bara en känsla av att allt
äntligen fallit på plats,
om än på ett avstånd
ingen riktigt kan nå.